Åsa Fiskáare.
Det är lätt att tro att jag är speciell. Jag är ute på promenad i vårsolen och allt fokus är på mig.
Stan svämmar över av hoppfulla, vårdrömmande människor som blundande vänder ansiktet mot solen. När de inte tittar på mig, vill säga. Många fastnar med blicken lite extra länge och några vänder sig till och med om. Folk flyttar på sig för att ge mig rum.
Minns du den där gamla reklamen där en man, han hette säkert Gustaf, hade köpt en så snabb bil att han fick en egen fil på motorvägen? Den hette ”gräddfilen” eller något annat göteborgskt, och nu rullar den ut sig framför mig. Jag glider genom folkmassan. Några tittar på mig med öppen mun.
Jag ser den scannande blicken som sveper över min kropp i jakt efter svar på frågan om vad som är ”fel” på mig. Jag ser den sökande blicken som landar snett bakom, ovanför mig, när mötande människor verkar undra vem jag ”tillhör”. Jag ser blicken som viker undan precis innan jag hinner möta den och jag kan nästan skönja den ängsligt fladdrande tanken som avbröts. Det är fult att stirra.
I samhället verkar nästan allt handla om blickar. Den eviga debatten byter ämne, men cirklar alltid kring hur den individuella människan ser på sig själv, hur vi blir betraktade av andra, hur vi ser på varandra och hur vi sedan positionerar oss. Rättviseaktivisten Judith Heumann har sagt: ”När jag kommer in i ett rum fullt med feminister ser de bara en rullstol”. Det är en särskild sorts blick hon pratar om, nämligen the non-disabled gaze.
The non-disabled gaze är när en kropp med ett synlig handikapp blir granskad och uppmätt utifrån normens tvivelaktiga ögonmått, och en strid ström av antaganden följer. Jag märker den ofta. När jag glider genom stan hoppar en del personer skrämt undan. Andra lägger huvudet på sned och ler mot mig. Vissa hejar på, särskilt om jag är på väg uppför en backe. ”Kom igen!” Några ber mig om ursäkt.
Det skulle vara lätt att drabbas av hybris när människor till och med ber mig att förlåta deras existens. Jag använder hjul till hjälp när mina fötter inte gör som jag vill att de ska. Det är sjukt smidigt. Gött i nedförsbacke. Knepigt när trösklar är för höga och när känslan av att vara speciell grumlar över i att jag bara känner mig konstig, avvikande, som någon som inte passar in. Utstirrad.
När jag reser mig ur rullstolen sker mirakel. Inte det faktum att jag kan gå, nej, det magiska är hur jag återfår min autonomi genom att bokstavligt återgå in i normen. På två ben passerar jag människor förbi. Det generiska är – förutom Filip och Fredriks favoritord – vad människan alltid förhåller sig till och på många sätt vill ha.
Läs även Valerie Kyeyune Backström om varför vi inte kan uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp.
