En våldtäktskultur i oförändring

Den här texten har skrivits tusen gånger förut men: Jag var medveten om min kropps sexuella potential, dess stöldbegärlighet, långt innan jag hade någon sexualitet att tala om själv. När jag var liten föreställde jag mig att jag, om jag någonsin skulle råka ut för en överfallsvåldtäkt, skulle spela med och låtsas att jag gillade det för att undvika att bli utsatt för mer våld. Jag hade en strategi, kanske påverkad av löpsedlarna runt det sadistiska sexualmordet på tioåriga Helén Nilsson 1989. Jag minns dem i alla fall tydligt.

När vi hade sexualundervisning i åttan kom en solbränd muskulös simhoppare i 20-årsåldern inlånad från det lokala badhuset, vars personal också fick fungera som lärarvikarier vid flera tillfällen (en före detta badvakt lyckades till slut bli rektor), och berättar om första gången han hade sex. Hon var 14 men ”hade fin kropp, mogen”. Jag minns inte att vi någonsin pratade om eller diskuterade gränsdragningar eller lust och kommunikation.

I likhet med kvinnomisshandel är våldtäkt en typ av brott som på samma gång är otroligt tabu, och samtidigt på många sätt subventionerat av samhället.
Demoniserandet av gärningsmännen leder nämligen nästan undantagslöst till en ansvarsförskjutning, när det visar sig att han (i runt 98 procent av fallen en han, ja, käft) är en son, bror, pojkvän eller pappa. Istället för att fundera över hur vi tillsammans skapar och internaliserar en våldtäktskultur flyttar vi skulden till offrets beteende, eller till ”den andre”. Den enda gången fokus hamnar på förövarna är när rasistiska populistpartier vill skylla allt på ”mångkulturen”.  

Populärkulturen är full av våldtäkter och tveksamma sexuella referenser. Rihannas video till Man Down visar hur hon skjuter ihjäl sin våldtäktsman, och fick mycket kritik för sin våldsamhet, samtidigt sjunger vi gärna med i vilken date-rape alluderande låt som helst: ”Spend one minute tryin to dig her out/The other fourteen tryin to put it in her mouth” (Missy Elliott – One Minute Man Remix, ja, jag har själv gjort det). Terry Richardson, stjärnfotografen som enligt vittnesmål trakasserat otaliga unga okända modeller i sin studio, fortsätter att fotografera alla från Barack Obama till Beyoncé och Lena Dunham, alla stora magasin anlitar honom, och vi andra re-tumblar. Inte som att Obama står inför risken att plötsligt bli ombedd att dela ut ett handjobb, men den aspekten gör det bara äckligare.  

På nätdejtingsiten OK Cupid beklagar sig självutnämnda ”nice guys” över vilka ytliga slampor tjejer är, för att de inte kastar sig i armarna på vilken ”fin” kille som helst. De verkar vara av uppfattningen att de genom att uppfylla (sina egna) krav på vad som är en ”bra kille” automatiskt erhållit rätten till en kvinna. Alla kvinnor är intresserade av alla män – de anser sig ha blivit lovade detta, och när överenskommelsen bryts blir de rasande. Så länge vi underblåser tanken att kvinnor säger nej men menar ja, exakt så länge kommer det att finnas ett utrymme för män i så kallade date-rape-situationer att inte ta ett nej på allvar.  

En inte alls obetydlig komponent i problematiken kring våldtäkter och bortförklarandet av dem som inte är rena överfallsscenarier. I första avsnittet av GIRLS andra säsong visas sexscener, där det blir sex trots att tjejen inledningsvis sagt nej, men körs över av killen. Detta samtidigt som ”våldtäktsduscha” sedan länge blivit ett vedertaget fnissigt begrepp för viljan att skaka av sig något obehagligt, och ingenting har förändrats i rättssalarna. Vi vet uppenbarligen fortfarande inte alls hur vi ska prata om det. Och om vi vägrar att inse att vi kan vara emot ett fenomen, och samtidigt omedvetet bära upp dess strukturer kommer ingenting att hända. 
                        
För övrigt: UR visade för några veckor sedan en dokumentär om den omskrivna Stureplansvåldtäkten, vilket fick upp mina ögon för stjärnadvokaten och målsägarbiträdet Elisabeth Massi Fritz. Nu är hon min idol. Hennes byrå företräder enbart brottsoffer, och är specialiserade på hedersrelaterade brott.