Den svenska sommaren är falsk och svekfull

Vanadisbadet i Stockholm.

Inte många veckor efter att nyårsafton passerat börjar det komma: ”vad ska du göra på midsommarafton?”, ”har du planerat något för sommaren ännu?”, ”nu är det för sent att söka sommarjobb”. Ungefär samtidigt hinner tre veckor passera mellan artiklarna i kvällspressen om hur du blir av med julbordet som fastnat runt kroppen, och de som sedan följer om hur du får platt mage till semestern på bara sex veckor.  

I ett land med klimat som Sverige, och inte minst med den för allt fler otillgängliga men levande drömmen om fem veckors betald semester, blir relationen till den magiska sommaren som den till en ihopfantiserad idealpartner i ett distansförhållande. Det måste bli fantastiskt när vi ses, vi har så mycket att ta igen. 

Ibland tror jag att själva sommaren är det som utspelar sig i kroppen varje år när den börjar förnimma ljuset i april. Sedan försvinner juni, juli och augusti under felställda horoskop och livsnjutarterror på en transferbuss någonstans. 

Till skillnad från grundskolan då sommarlovet var en tid som skapade ett naturligt utrymme för personlig förändring och utveckling, några månader som i ett barnperspektiv lät dig komma tillbaka som en ny person, utan att det ifrågasättas alltför mycket. Och då var tiden fortfarande oändligt långsam. Ju äldre du blir, desto snabbare krymper det lilla andningshålet och du badade bara två gånger med din nya kropp.  

För en dryg månad sedan satt jag och åt en högtidlig festmiddag i ett förvisso trevligt sällskap, men också ett som jag inte hade valt själv. Det blev snabbt ganska uppenbart att vi levde väldigt olika liv, och jag skrattade hjärtligt på fel ställen av misstag. Sällskapet pratade om sina fullbokade semesterscheman, om charterresor med barnen och svärföräldrarna och om hur ”ingen går ut längre, alla har småbarn nu”. Jag hmm:ade och log, och eftersom inga direkt personliga frågor riktades mot mig märktes ingenting förrän jag fick frågan om vad jag har planerat för sommaren och svarade ”ingenting, kanske gå till Vanadisbadet” och kom ut som yngre tonåring utklädd till Betty Draper. Tryckt storögd stämning runt bordet. Jag kände mig som hälften rebell, hälften skamsen.

Vanadisbadet i Stockholm är inte en plats som betyder någonting för mig egentligen. Jag har inga nostalgiska minnen därifrån, jag vet inte ens hur det såg ut innan det slog igen 2007. Ändå är jag så märkligt upphetsad över att badet öppnat på nytt att jag under hela våren har googlat efter officiella datum för nyinvigning och många gånger gått förbi för att ”titta till” renoveringen. Det har blivit en fantasihybrid mellan alla släpiga tonårssomrar och det fattiglyxiga vuxenlivet i mitt huvud. 

När detta skrivs har poolen inte öppnat för allmänheten ännu, men jag är säker på att mina fantasier om tidiga simturer och kokosolja har ersatts med en bitter praktiskt erfarenhet när du läser detta. 

För precis som vid ytliga förälskelser händer det mesta i det egna huvudet och har lite att göra med empiri. Den svenska sommaren är falsk och svekfull. 

Det här är en sommarhälsning till alla som jobbar eller inte har råd med semester, till alla som tar en sista sommarkurs: ses på Vanadisbadet eller en balkong någonstans.

För övrigt: Jag hoppas att vi 2014 har kommit över alla ”ersätts av Looptroop Rockers”-skämt inför festivalsäsongen. Med det sagt, OutKast kommer inte att komma till Göteborg, va?