Beep, beep (1995)

Fredrik Strage 10:48 23 Nov 2012


Av Fredrik Strage, nummer 9, 1995
 

Sverige är världens mobiltelefon­tätaste land. Praktiskt, smart och effektivt. Du är alltid tillgänglig, i alla lägen. Men om ingen ringer? Och hur har vårt sätt att kommunicera förändrats? Nöjesguiden ringde upp Fredrik Strage och bad honom skriva en artikel.

 

"Feeling unknown and youVe all alone Flesh and bone by the telephone Lift up the receiver l'll make you a believer"

Depeche Mode

 

En svensk restaurang 1985. Det är lunchtid och gästernas sorl blandas med ljudet av bestick mot porslin och stillsam pianomusik. Plötsligt skär ett vasst elektroniskt läte rakt genom lokalen. Människorna tittar sig oroligt omkring. Är det brandlarmet? Kanske ett trasigt digitalur? Bara en gäst tar det lugnt och sträcker ner armen under bordet för att med en enorm styrkeansträngning lyfta upp en stor svart box. Den landar på duken med en duns. Gästen torkar svetten ur pannan, hakar av en lur på boxens sida och börjar prata – med ett hundratal ögon riktade mot sig.

Den coola människan med mobiltelefon är född. Hon är ambitiös, hårt arbetande och så viktig att hon måste kunna bli nådd överallt hela tiden. Alla imponeras av henne. Mobiltelefonen är ett tecken på exklusivitet och makt – lika spännande som en walkie-talkie – och människan som släpar omkring den ser ut att vara världens centrum. Hon får vänner, kontakter och efter ett tag bastanta armmuskler.

Tio år senare har mobiltelefonerna invaderat världen. Likt otåliga små husdjur piper de överallt; i Boss-kavajer, blåstall, Kånken-ryggsäckar, Diesel-jeans, snickarbyxor, frackar, polisuniformer, träningsoveraller, minkpälsar, PVC-pants, skidbyxor, vita sjuksköterskeskjortor, bomberjackor, Helly Hansen-outfits, blommiga tantklänningar och slitna motorcykeljackor.

 

I slutet av 70-talet fördes en diskussion i den amerikanska teleindustrin om hur mycket efterfrågan på mobiltelefoner kun­de tänkas stiga. En del affärsmän hade bör­jat använda de otympliga apparaterna och man antog att fler yrkesgrupper kanske ha­de ett behov av att ringa på resande fot. Men skulle mobiltelefonen kunna bli en kon­sumtionsvara i stor skala? Knappast. Tan­ken på en stad full av människor som van­drade omkring på gatorna och pratade i te­lefon kändes löjlig - som hämtad ur en science fiction-fantasi med hushållsrobo­tar, bildtelefoner och rullande trottoarer.

Till slut kom man fram till en kalkyl: Med lite tur skulle det ha sålts en miljon mobil­telefoner i hela världen år 2 000.

Många i industrin tyckte att beräkningen lät rimlig men efter tio år insåg de flesta att mobiltelefonen gjort en skarp sväng från lyxaccessoar till vardagsvara. Mindre, lättare och snyggare modeller, digitala telefoner med bättre ljud och täckning, billigare abon­nemang och intensiva reklamkampanjer fick marknaden att explodera. I dag finns 25 miljoner mobiltelefoner bara i USA.

Märkligt nog är inte jätten i Väst det mobiltelefontätaste landet i världen. Sverige leder. Vid senaste årsskiftet trevade 15 procent av vår befolkning i fickan när de hörde en telefonsignal. Nu trevar 20 över 20 procent. Det är inga siffror att leka med, särskilt om man betänker att hälften av alla som har mobiltelefon är under 35 år. Den svenska marknaden hör till världens mest expansiva.

– I fjol såldes 600 000 mobiltelefoner i Sverige. Vi räknade först med att sälja 700 000 stycken i år men tvingades ända prog­nosen till 800 000, säger Bengt Ernstsson på MobilTeleLeverantörerna, branschorgani­sationen för mobiltelefonförsäljare.

Ute i elektronikaffärerna gnuggar man händerna, rättar till slipsnålarna och svettas i de stickade Lyle & Scott-tröjorna. Köpfesten har ännu inte nått sin klimax.

Skälen är många till att Sverige blivit den mobilpratande nationen framför andra. Så tidigt som på 50-talet gjordes de första för­söken med mobiltelefoner (samtalen kopp­lades av växeltelefonister) och på 70-talet kom de första modellerna som gick att an­vända i en större skala. I början av 80-talet fick Skandinavien ett pålitligt analogt nät – NMT (Nordisk Mobiltelefoni) – och försälj­ningen började ta fart.

Trots att ljudet i de klumpiga modellerna var dåligt fungerade de hyfsat och förtroen­det för tillverkarna blev större än i många andra länder. När det digitala och interna­tionella nätet GSM (Global System for Mobile Communications) startades för tre år se­dan hade Sverige redan en stor mängd NMT-användare som blev nyfikna på den nya och brusreducerande tekniken.

De flesta länder har en eller två operatö­rer, företag som utvecklar näten och ordnar abonnemang. I Sverige finns tre: statliga Te­lia Mobitel samt privata Europolitan och Kinnevik-ägda Comviq. Den stegrande kon­kurrensen mellan dem har pressat priserna ordentligt. För bara ett år sedan kostade en mobiltelefon flera tusen. Nu räcker det med några hundralappar. Telefonerna blir billigare tack vare ett slags subventionssys­tem. Operatörerna betalar pengar till för­säljarna för att stimulera försäljningen – och får igen mångdubbelt i form av abonne­mangsavgifter.

Det ökade antalet abonnenter har gjort att även samtalstaxorna börjat sjunka från det svindyra till det rimliga. Bara i Finland kostar det mindre att ringa mobilt.

– Taxorna för fast och mobil telefoni kommer att närma sig varandra, säger Jan Sjöberg på Telia Mobitel. Det gör att många unga människor som flyttar hemifrån väl­jer att skaffa mobiltelefon i stället för att teckna ett fast abonnemang.

Man glömmer lätt att svenskarna även har flest vanliga telefoner per capita. Vi var ett pionjärland när de första modellerna dök upp. Redan 1878 - två år efter det att Graham Bell uppfunnit sin "talande tele­graf" - sålde L.M. Ericsson sina första appa­rater. Sju år senare var Stockholm världens telefontätaste stad.

Vi har pratat inomhus i mer än 100 år. Nu vill vi ut och springa med telefonerna också.

 

Vad ger oss mobiltelefonen? Branschen talar om frihet och trygghet. Naturligtvis är det frihet att ta med sig mobilen upp på fjället och ringa polarna när man dundrar nedför puckelpisten - och trygghet att ringa 90 000 när man har brutit benen av sig - men finns det inget mer?

– Vi gjorde en undersökning i Storbritan­nien, berättar Christer Fritzon på Motorola, en av de största tillverkarna. De flesta använde mobiltelefonen för att ringa till vänner och bara säga hel. Många mådde bättre av det. De ringde för att visa att de fanns till.

Att visa vem man är och att man existerar hör till de allra viktigaste mobilfunktionerna. Apparaten utsänder stilmässiga signaler såväl som elektronis­ka. Tidigare signalerade en i bältet att man var rik och framstående. Sedan den blev tillgänglig för en större publik signalerar den snarare att man har många vänner, så många att man inte har tid att prata med dem hemma.

Betydligt fler än välkammade börsmäklare har börjat använda mobiltelefonen för att markera sin grupptillhörighet; inom hiphop-kulturen har den blivit lika viktig som kepsen och Nike-skorna. När undertecknad träffade den amerikanske superproducenten Sean ”Puffy” Combs i New York förra hösten kunde man tro att mobiltelefonen var en utväxt från hans hand. Han släppte aldrig taget om den – inte ens i studion. Det är inte så konstigt att många hiphop- och r’n’b-skivor innehåller avsnitt där artister kastar coola fraser till sina kompisar genom en brusig mobil.

– Hip hop-kultur har alltid handlat om dyra statusprylar; guldkedjor, stora bilar, mobiltelefoner och sånt, säger Cham i Infinite Mäss, raptrion från Botkyrka som mixat in ett skojfriskt mobilsamtal på sitt de­butalbum.

– En del amerikanska rappare höll på med droghandel och an­dra kriminella grejer innan de blev kända och då använde de mobiltelefoner och personsöka­re för att beepa koder till varan­dra. Själv har jag mobil för att va­ra på den säkra sidan. Bilen kan ju paja när man är ute på turné. Dessutom är det bra om man vill slippa prata med någon. Då är det bara att blåsa i micken, säga att det är taskig mottagning och lägga på.

Trots att mobiltelefonens yup­piestämpel mer eller mindre suddats ut lockar apparaten fort­farande fram besvärande Wall Street-associationer. Många tyck­er att det är genant att stå och prata mitt på ett torg. Ännu fler stör sig på människor som gör det. En något blyg vän som haft mobiltelefon ett år berättar:

– Det är okej om någon går och pratar på ett naturligt sätt. Men om han pratar och gör sig till, liksom "Titta på mig, jag har mobiltelefon!", är det otroligt irriterande. Många pratar väldigt högt. De bara pladdrar på om fester de varit på och häftiga sa­ker som hänt på jobbet. Jag tycker att det kan vara otroligt pinsamt att få ett samtal när jag är ute och går. Ibland är det pinsamt att ha mobil överhuvudtaget. En gång frå­gade några bekanta på stan om jag visste var de kunde ringa. Jag berättade inte att jag hade mobiltelefon. Jag ville inte att de skulle tycka att jag var en idiot.

Rädslan för att omgivningen ska tycka att man är en överspänd mobiljunkie tycks ha ett samband med Jantelagens "du-ska-in-te-tro-att-du-är-nåt"-mentalitet. Men alla ly­der inte den.

Många har motsatt problem. De pratar högt för att markera att de äger en mobil och underskattar mikrofonen i luren. Dess­utom är apparaterna inte lika exotiska som de var 1985. För att omgivningen ska registrera att man äger en splitterny Ericsson måste man prata så högt att man överröstar alla andra. Resultatet blir att man i vilken tågkupé, restaurang eller buss som helst kan få lyss­na till ena halvan av de mest fascinerande konversationer. Om man kliver in i ett rum där någon talar i en vanlig telefon dämpar han eller hon sig ofta och kupar handen över munstycket. Om man sätter sig bred­vid någon som talar i mobiltelefon fortsät­ter personen att prata i samma tonläge - el­ler höjer till och med rösten.

Detta, kombinerat med ett fruktansvärt pipande, har lett till diskussioner om mobiltelefonetik.

– Det handlar om att uppträda ordent­ligt, tycker Jan Sjöberg på Telia Mobitel. Var­ken du eller jag går ut på gatan och spottar eller slänger papper. Då ska vi inte heller störa med våra mobiltelefoner. I Hong Kong har man haft stora problem med det här. Nu måste man slå av sin telefon innan man går in på vissa restauranger, eller lämna in den i garderoben ungefär som cowboys lämnade in sina vapen i Vilda Västern. På så vis skapar man frizoner.

Frågan är bara om det går att lära folk att visa hänsyn.

Den telefonmoral som en gång fanns har redan börjat lösas upp av PLUS-tjänstramsan ”Häng kvar en stund, jag har någon på andra linjen” – följt av en kvarts tystnad.

 

I Robert Altmans Spelaren står Griffin Mill, en slemmig filmproducent spelad av Tim Robbins, på en gräsmatta utanför ett hus i Pasadena. Han tar fram sin mobiltele­fon och ringer upp mannen som bor i hu­set. Dennes sambo, en konstnärinna spelad av Greta Scacchi, svarar och Mill får syn på henne genom ett fönster. Under samtalets gång stryker han som en katt runt husknu­tarna och studerar henne utan att hon vet att hon är iakttagen. Det är ljust inne i kö­ket och hon kan inte se vad som sker ute i den mörka natten. Mill kan däremot se och höra allt. Mobiltelefonen blir hans nyckel till en annan människas hem, ett bevak­ningsvapen som skjuter anonymiteten i småbitar.

Trots att vi sällan tänker på det innebär mobiltelefoner - precis som all annan ny teknologi - en mängd risker. Dels kan vi vänja oss vid att använda den på samma hänsynslösa sätt som Griffin Mill. Dels kan vi själva bli iakttagna och kontrollerade.

– Alla vill titta och lyssna, ingen vill bli uttittad och avlyssnad, säger den brittiske technomusikern Robin Rimbaud, en man som vet vad han talar om.

För ett par år sedan var Robin hemma hos en vän i London som köpt en enkel radiou­trustning. Genom ett envist rattande hade han lyckats pejla in fre­kvenser för mobiltele­foner i området. Robin lånade apparaturen och gick hem till sig för att lyssna. Det var en chock. Maskinen skar genom etern och avlyssnade mobiltele­fon efter mobiltelefon. Robin satt med gapande mun och lyssnade tills långt in på natten.

– Jag hade gjort elektronisk musik länge. När jag hörde allt prat och alla underliga ljud bestämde jag mig för att använda av­lyssningarna i min musik. Jag började spela in samtalen på kassett. Sedan valde jag ut de mest intressanta avsnitten och mixade in dem i låtarna.

Robin kallade sig Scanner och nådde snart en viss ryktbarhet. Det märkliga var att hans musik – som tidigare fungerat ut­märkt som chill out-kudde – blev svårare och svårare att slappna av till.

– Folk tyckte om att lyssna på skivorna men kunde inte meditera till dem. Samta­len som jag spelade in var alldeles för kon­stiga och störande. En del fick dåligt samve­te av att ha köpt skivorna. Andra mådde då­ligt av att alla människor verkade så små och ointelligenta.

I Scanners musik framstår storstaden onekligen som en myrstack. En kvinna be­rättar att hon precis skaffat Fyra bröllop och en begravning på köpvideo. Två män diskute­rar ett parti vapen som ska levereras. En flicka säger åt sin pojkvän att han måste vi­sa mer känslor. En kvinna stönar att hon har på sig bh med hål för bröstvårtorna. En man undrar vad det blir till middag. En af­färsman pratar med en prostituerad. Nå­gon undrar om det går att fixa lite speed till partyt.

– Mobilsamtalen förändras under dagen, berättar Robin. På morgonen är de flesta människor fåordiga men bestämda. Vid lunch blir många något mer avslappade, men sedan stressar de resten av eftermidda­gen. På kvällskvisten börjar folk diskutera var de ska ses för att äta eller dansa. Sent på natten kommer de känslosamma samtalen om kärlek och svek eller de något mer filo­sofiska om varför vi egentligen existerar.

Robin har aldrig gripits av samvetskval. Bara en gång när en nattsköterska på ett sjukhus ringde hem till sin man och grät över att hon var så ensam och att folk bara dog omkring henne. Då slog Robin av radi­on.

Annars har han gjort privata samtal of­fentliga i en imponerande takt. Som DJ har han lyssnat av mobilnätet live och fått klubbkids att hejda sig och undra vad de egentligen dansar till.

– I Spanien började alla på dansgolvet gapskratta. Jag förstod ingenting förrän nå­gon berättade att jag fått in ett par som ha­de intensivt telefonsex.

Trots att Robin själv samplat flera hun­dra människor har han stämt Björk för att ha samplat ett av hans suggestiva telefon­ljud i introt till Possibly Maybe på Post.

–  Det var faktiskt det viktigaste ljudet på min senaste singel "Mäss Observation", sä­ger han. Nu kommer alla att tro att jag sam­plat Björk och det känns helt för jävligt.

Om tvisten ger pengar ska han köpa fler syntar. En mobiltelefon är inte att tänka på. Han avskyr dem.

– Jag blir irriterad av deras signaler. Jag blir irriterad när jag ser någon som pratar i dem. Jag blir irriterad när någon ringer mig från en mobil och skriker som om jag vore döv.

Analoga mobiltelefoner är de enda som går att lyssna av med radioutrustning. De digitala kräver mer sofistikerad teknik som Robin inte har pengar till. Men han lider knappast brist på samtal.

– Det finns inga hemligheter. Det finns bara information som måste gå från en människa till en annan för att ha något värd. Förr var det som ett knark. Jag kunde sitta i flera dagar och lyssna. Nu har jag upptäckt att de allra flesta samtal egentligen handlar om samma sak: bristen på kommunikation. Jag vet inte hur många gånger jag har hört en person skälla på någon annan för att han eller hon inte har ringt. Människor har ett ofantligt behov av telefonsamtal.

Robin berör ett av de stora problemen i vårt samhälle. Trots att informationskana­lerna bara blir fler och fler - och teknokra­terna jublar över att man kan göra sig hörd via Internet, TV, radio, tidningar och mobil­telefoner - känns det som om avstånden mellan oss människor bara ökar. Vi pratar och pratar, konsumerar information i ett hejdlöst tempo, men känner oss ofta tomma efteråt. Till slut blir vi så höga på kommuni­kation att vi mår dåligt av tystnad. Då känns det extra svårt när vi, efter att ha skaffat mo­biltelefon, personsökare, fax och telefonsvarare, märker att inte särskilt många ringer. Man kan alltid praktiskt använda svararen och lämna små meddelanden till sig själv; påminnelser om att köpa tandkräm, gå ut med hunden eller vattna blommorna. Men den kväll kommer alltid då vi ser telefonsva­rarens display blinkar "0". Den skulle lika gärna kunna blinka "Loser”.

 

Oavsett hur vi mår vill teleindustrin att vi ska fortsätta prata. En av annonserna i Motorolas senaste kampanj visar en flicka som gråter handkolorerade tårar bakom ett par svarta solglasögon. ”Kom nu!” snyftar hon till någon som finns i andra änden av telefonlinjen. Flickan är ensam men rubriken utropar: ”Motorola Flare. vad du än säger är det OK”.

Mobiltelefonen godkänner henne. Som en riktig polare.

– Man gör tekniken mänsklig, säger Hen­rik Artman - forskarstuderande på avdel­ningen Tema Kommunikation vid Linkö­pings universitet.

– Det gäller på något konstigt sätt att ha en förtrogen telefon. Men att tro att teknik kan vara intelligent i sig själv är en farlig idé. Det ger en felaktig bild av vad kommu­nikation egentligen handlar om.

Motorola kallar sin användarvänliga mo­bilteknik "Personality". När man slår på modellen Motorola Flare blinkar texten "Personality by Motorola" på displayen, som en påminnelse om att det handlar om att uttrycka sin personlighet med den pi­pande manicken. När man vill få ett kom­mando utfört trycker man på OK-knappen. Maskinen lyder snällt.

Hela idén får något vemodigt över sig. Vi kan prata med alla i hela världen – men är ändå så ensamma att maskinen får rycka in som vän och personlighetsutvecklare.

Studier av mobiltelefoner är sällsynta i den akademiska världen. Forskningspengar går i första hand till att studera nya kommunikationsvägar som Internet – trots att mobiltelefonerna blivit en mer påtaglig del av vår vardag. Henrik tror att många under­skattar deras effekter på våra samtal.

– Den som är ute och går med en mobilte­lefon befinner sig plötsligt i det offentliga rummet. Då får man hela tiden nya sinnes­intryck och vill gärna berätta om alla saker som händer. Följden blir att man lätt byter samtalsämne. Om någon är ute på stan och ringer hem till en kompis krockar två kom­munikationsrymder. Hemmets förtrolig­het möter det offentliga rummet där det finns massor av åhörare. Man riskerar att prata förbi varandra.

I boken Technopoly: The surrender of culture to technology skriver den amerikanske sociologen Neil Postman att ju längre vi kommer från den grundläggande face-to-face-kommunikationen, desto fattigare känns våra liv i det högteknologiska samhället. Kom­munikation och information får ett egen­värde oberoende av vad de innehåller. Män­niskor blir förvirrade varelser som tjattrar oavbrutet men varken har frihet, trygghet eller Gud.

"Likt trollkarlens lärling håller vi på att drunkna i information. Och allt trollkarlen har lämnat efter sig är en kvast", skriver Postman.

Problemet med liknande kritik är att den hamnar i en reaktionär återvändsgränd. Postman blir till slut makaber när han skri­ver om hur bra allt var på medeltiden; inga TV-apparater, ingen radio, inga datorer, utan bara ett tryggt samhälle där ett rent och gudfruktigt hjärta var den enda mobil­telefon en människa behövde.

Under den fanatiska tonen känns Postman ändå viktig. Hans tankar leder fram till samma otäcka slutsats som Robin Rim­bauds musik: Vår kommunikation blir fat­tigare och mer förvirrad i samma takt som kommunikationsvägarna blir fler. Stäm­mer det?

– Om vi talar i telefon ser vi förstås inte varandras ansiktsuttryck, säger Henrik Art­man, vi kan inte veta om någon hånler eller om någons pupiller utvidgas. Massor av in­formation försvinner. Kontentan är att bå­de samtalet och hela samhället blir mer fragmentariserat. Ju fler medier som gör det möjligt för oss att slippa träffas, desto större möjlighet för människor att bara umgås i små subgrupper där alla delar sam­ma åsikter.

Frågan är om man ska bekämpa den ut­vecklingen. Vi lever redan i ett splittrat samhälle och den snabba, ansiktslösa kom­munikationen är - trots sina brister - ett villkor för att vår västerländska civilisation inte ska bryta samman.

– För ett par år sedan försökte Posten få oss att skriva fler brev, minns Jan Sjöberg på Telia Mobitel. Men vi lever i en värld där tempot är lite mer uppskruvat. De flesta behöver snabba besked och vill få direktkontakt. Ett fragmentariskt mobilsamtal behöver inte heller vara fattigare än en vanlig konversation. Att vandra utomhus och prata i telefon kan vara stimulerande.

– Den som hela tiden får nya sinnesintryck borde rimligtvis kunna spotta fram idéer snabbt, tror Henrik Artman. Sitter man hemma och talar i telefon hör man bara en röst i luren. Nu har man en helt ny miljö omkring sig som ger inspiration.

Gränsen mellan ett osammanhängande och ett fritt associerande samtal är hårfin.

Hur ska vi då utnyttja mobiltelefonerna utan att våra hjärnor blir sönderstressade, våra hemligheter avlyssnade, våra samtal svamliga, vår omgivning irriterad och vår image jobbigt karriäristisk? Det tar alltid tid innan människor lärt sig hantera ny tek­nik på ett vettigt sätt. Strax innan Första Världskriget kunde man i Ungern inte be­gripa vad man skulle ha telefoner till. Ringa varandra? Man kunde ju träffas. Det slutade med att det ungerska televerket med jämna mellanrum ringde till 6 000 abonnenter och läste upp tidningsnyheter i telefon.

Den värsta stressen kan man i alla fall undvika genom att ­– som Robin Rimbaud säger – "lämna den jävla apparaten hemma ibland". Författaren William Gibson talar om behovet av mediefasta - att under vissa perioder strunta i alla tidningar, tv-program, Internet-adresser och radiosändning­ar för att koncentrera sig på sig själv. En motsvarande telefonfasta vore säkert välgö­rande: Dra ur telefonjacket, stoppa mobilen långt in i byrålådan och vägra prata med andra människor än dem man träffar öga mot öga.

Problemet är att ytterst få abonnenter skulle lockas av något så asketiskt som en fasta. För att några förändringar överhuvudtaget ska äga rum måste de ­– precis som mobiltelefonsrevolutionen i sig – bygga på egofixerad coolhetssträvan.

 

En svensk restaurang 1998. Det är lunchtid och gästernas sorl blandas med ljudet av bestick mot porslin och stillsam pianomusik. Plötsligt skär ett vasst elektroniskt läte rakt genom lokalen. Samtliga gäster kör blixtsnabbt in händerna i innerfickorna likt gangsters som överraskats i en John Woo-film. De fiskar upp mobiltelefoner stora som tändsticksaskar, säger ”Hälla” i kör, väntar ett par sekunder och suckar när bara en av dem fått ett samtal.

Just då, precis innan de ska börja äta igen, märker de att en person inte trevat som en dåre i sin innerficka. Det verkar osannolikt, men gästen har faktiskt suttit lugnt och bekymmerslöst med en kopp kaffe utan att bry sig om paniken. Alla stirrar förvånade och imponerade.

Det är den coola människan utan mobiltelefon. Hon är ambitiös, hårt arbetande och så viktig att de som vill nå henne måste söka upp henne personligen. Hon har förstått att ett hejdlöst telefonerande inte löser hennes egentliga problem. Hon simmar lugnt. Hon är hipp.

Och där hon sitter och smuttar på sitt kaffe ser hon ut att vara världens centrum.

 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!