Att avvisa viljan att förstå leder ingenstans

Maja Bredberg 11:18 21 May 2012
Stad: 
Kategori: 

Med anledning av Soraya Hashims text om Konstfacks Vårutställning, den starka viljan att som icke insatt förstå konst och den klassiska diskussion som återuppstod i kölvattnet av detta tänkte jag följande:

Hela mitt liv har jag velat förstå saker. Inte alls på det där kunskapstörstande lil’akademiska sättet, utan högst revolutionärt. Jag var kanske världens mest bevärliga unge på grund av denna lilla insikt som jag tidigt nådde: begriper jag något kan jag claima en egen åsikt kring det, och varje gång jag för fram min egen åsikt bestämmer jag lite, lite mer över min egen tillvaro. Jag rår över mig själv.

Andra behöver förstås inte hålla med mig, men jag har åtminstone min egen uppfattning.

 

Det är förstås bara de tjurskalligaste av människor som vildsint rusar iväg åt det hållet och varken vill lyssna på tillsägelser eller goda råd, men som med mycket annat som rör just tjurskalliga människor finns det relativt lite att göra åt saken. Jag har fortsatt. I varje nytt sammanhang jag hamnar i letar jag efter min egen förståelse av situationen. Hur ser hierarkin ut här? Hur för sig folk? Vad använder man för terminologi? Vad krävs för att passa in och bli accepterad?

 

Inte för att jag nödvändigtvis vill passa in och bli accepterad, det gör man ändå så sällan, utan för att förstå både är att stärka sig själv och en form av deltagande. Att söka den sociala koden och skapa sig en egen uppfattning är att på samma gång vara i kontexten som att tillfälligtvis frigöra sig från eventuella samhälleliga exkluderande/inkluderande strukturer.

 

På senare år har jag rört mig från de kretsar jag är van och uppvuxen i – ja, det handlar väl mest om diverse tobakiströrelser och betong- och asfaltsindustrier – till något mer traditionellt finkulturella rum. Med det inte sagt att det inte kan vara nog så fint att växa upp bland tipskuponger, chokladbitar, pratglada stamkunder, allehanda pipor och piprensare och gratulationskort med skogsek på, tyckt i svagt sommargrönt. Eller för den delen att fostras på den solvarma gårdsplanen där allt är färgat i mjuka bruna kulörter och luften doftar stenkolstjära och asfaltsbasen ropar oavbrutet i högtalarsystemet så att rätt förare kör in i rätt asfaltsficka för att få rätt lass och man som liten måste hålla koll på de brummande och stånkande lastbilarna, klarlackade och med någons brunbrända armbåge trött vilandes halvt utanför den neddragna sidorutan, så att man inte skulle råka förolyckas så där på eftermiddagen. Jag tycker inte att det är speciellt ofint, det rör sig bara om en annan typ av kultur. Inte alltför många stora konstverk existerar som avbildat just den tillvaron. Och förmodligen är det heller inte så många av dess deltagare som besöker de konsthallar där de verken i så fall skulle hänga.

 

Ofta tänker jag inte så mycket på det. Länge var jag inte medveten om det alls. Denna osynligt knivskarpa gräns emellan folk och folk – vilken få av oss har det stora nöjet att på regelbunden basis få korsa. Men så ibland står jag där, i ett helt nytt sammanhang, med ett rymligt guldsmyckat gammalt tak ovan mig och tung konst på väggarna runt omkring och svåra blickar överallt och jag blir förvirrad. För att allt känns så nytt, och i allt det här nya känns min bakgrund så väldigt påtaglig, det dammar av lastbilsdäck och det blåser trisskrapsrester genom rummet. För även om utveckling och demokratiseringens framfart märks så tydligt på gatan utanför, och klassresor utförts till höger och vänster i många decennier, så bär konst en i många sammanhang svår kod att knäcka för någon som är ny i sammanhanget.

 

Under april månad besökte jag Galleria Borghese, Galleria Doria Pamphilj, Vatikanmuseet, National Portrait Gallery och National Gallery. Nya rum för mig, och jag tror att jag först kände mig dum i samtliga. Jag var där med en beläst, konstkunnig person och jag skämdes över att mitt sätt att närma mig konstverken skildes så från hens. Hen visste om konstriktningar och årtal, stora konstnärer och deras kända tavlor, medan min blick förblev ny som ett barns. Jag kände mig verkligen enfaldig. Helt ovetandes om vilka tavlor som ansetts viktiga genom tiden gick jag istället fram till de tavlor som på något sätt berörde mig, för vad mer hade jag egentligen att gå på? Blind och döv för konsthistoriens erkännanden följde jag min magkänsla, la snarare vikt vid små detaljer än de stora konstverk som det tydligen står om i böcker och som därmed kan anses vara viktiga att även ha sett på riktigt.
Givet är att vi hade två diametralt skilda upplevelser av utställningarna. Det var inte förrän mitt sällskap uttryckte hur roligt det var att titta på konst med mig för att jag såg den på mitt eget sätt som jag började kunna slappna av. Började kunna släppa min krampaktiga vilja att förstå allt. Det var först då jag fattade det givande i mötet mellan inlärd kunskap och den okunniges nyfikenhet, att det kan bli till nycklar som öppnar upp konstupplevelsen för båda.

 

Säkerligen krävs det engagemang från båda sidor för att uppnå det. Delaktighet är komplext. Att våga sig till konstutställningar där väldigt litet påminner om en själv, och det man kommer ifrån, är svårt. Att i sådana sammanhang även ta plats och bereda rum för sin åsikt, trots att man mycket väl är medveten om man saknar förkunskaper som andra i samma miljö har, kan kännas omöjligt. Men det är viktigt. Åtminstone om man är av uppfattningen att konstnärer, författare och musiker inte bara skapar sin konst för insatta kulturvetare.

 

Jag tror att det är viktigt för oss alla att hjälpas åt att skapa broar mellan konstformer, subkulturer, klasser och sammanhang. Att då höra folk med utbildning inom konst bemöta andras konst-osäkerhet med ifrågasättande som ”jag förstår inte varför ni vill förstå konst?” är vad Berits Ås skulle kalla klassisk dubbelbestraffning och under inga omständigheter alls särskilt inbjudande. Precis som alltid torde det vara de som känner sig hemma i en kontext som välkomnar in andra?

Bloggar


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Laddar innehåll…