Det finns en historia som två av mina vänner brukar dra: De var på en vernissage för en konstutställning i Göteborg och försökte "förstå sig på" som man som kulturintresserad men inte konstkunnig ofta gör i såna sammanhang. De passerade tavla efter tavla som de försökte ta ställning till utöver om den var "fin" eller "ful" men inget fastnade riktigt.
Till slut hittade de en målning som de verkligen tyckte om, de visste inte varför den talade till dem men de stod där och försökte tillsammans sätta ord på det. Efter en stund dök en bekant genom arbetet upp bredvid dem. Att hen kan sin konst visste de, så i ett försök att kanske förstå vad de kände frågade de vad kollegan tyckte om verket. Hen ryckte på sina axlar och sa: Tämligen simpelt måleri! Och gick därifrån.

"Tämligen simpelt måleri"..
Jag tänker nästan alltid på den incidenten när jag går på utställningar, teatrar, konserthallar, museer, operan och andra konst- och kulturrum, jag bara går och väntar på att någon ska knocka luften ur mig på den där sättet som kollegan gjorde. Känslan av att någon ska komma på mig med att inte förstå det som alla andra verkar fatta så fort de kliver in i rummet är så påtaglig. De här platserna innehåller viktig information som inte är tillgänglig för alla och man måste först få vissa nycklar innan man kan komma vidare och förstå konstuttrycken eller ens känna att man har rätt att vara i rummet. Dels är det enligt mig ett demokratiproblem, men framför allt: Att vilja vara en av dem som fattar grejen har vi väl alla varit sedan någon bestämde att de mönstrade tajtsen skulle matcha pannbandet i lågstadiet? Så om man känner sig dum och utanför inne i en konsthall eller ett museum, vad har man då för motiv för att gå dit och ta del av konsten och den viktiga informationen? Hur ska då publiken kunna vara något annat än den gamla trötta och framför allt trygga vita medelklass, medelålders publik den alltid har varit?

Just nu har Konstfacks elever sin vårutställning så jag passade på att ta mig dit och be några av dem ge mig ett par av sina nycklar.

Hanna Markgren, Industridesign.

 - Jag har gjort ett projekt som handlar om bärbara medicinska hjälpmedel. Det här halsbandet hjälper diabetiker att hålla koll på sitt blodvärde genom att mata in värdet i en app som talar om för halsbandet hur det ska röra sig, det kan byta form genom att det vrider sig. Det kan vara ett sätt att tala om för omgivningen hur man mår.

I vems ögon ligger konsten, betraktaren eller skaparen?

- Jag tror att nästan vad som helst kan vara konst. Det ligger i bådas ögon, det är väldigt svårt..

Är ditt diabeteshalsband konst?

 - Ja, men det är inte bara konst, det har en funktion också, det är känsligt det här.. Man kan verka pretentiös om man vill säga att någonting är konst, å andra sidan om man säger att det inte är konst så kan man verka mesig i vissa kretsar. Man får höra att folk som håller på med kultur är uteslutande, det tycker jag faktiskt inte alls. Det är mer ett ämne som kan uppröra. Jag vet inte varför, men många kan bli väldigt upprörda om man kallar något för konst.

Gabriel Kanulf, Grafisk Design & Illustration

 - Jag har gjort en bok som jag har skrivit och formgivit som handlar om kommunikation under revolutionen i Egypten. Jag har en kompis som bor i Kairo och det var första gången som jag kunde ta till mig en liknande händelse, jag hade blivit äldre och fått ett större intresse för den här typen av frågor. Jag åkte dit och pratade med människor om hur saker har förändrats och inte förändrats och märkte att vissa kulturutövare började ta en plats som de inte tidigare haft motivation till. Viljan hos folket har ökat.

På vilket sätt är en bok konst?

 - Det finns någonting som heter Artist Books, där själva böckerna är konstföremål. Men jag tycker inte att min bok är det.

Så din bok är inte konst?

 - Nej.

Kakan Hermansson, Keramik och Glas.

Varför uppfattas konst som läskigt och svårt?

- Jag tror det handlar om en uppfattning om att konst behöver vara svårare än vad gemene person tänker att det är. Sen handlar det också om vem avsändaren är. På Konstfack är många vita och har föräldrar med akademisk bakrund som är aktiva i kultursektorn. De har ett kulturellt kapital. Bara där är konsten inte demokratisk. Om den ska vara det behöver den komma ifrån alla samhällsgrupper.

Hur ska man göra då om man som ovan person bara råkar hamna på till exempel den här konstutställningen – hur ska man bete sig?

 - Det krävs att ha ett självförtroende och våga ställa frågor. Som min utställning till exempel. Härifrån ser det bara ut som en video där jag målar tjejers naglar, men vad man inte hör direkt är att under de här nagelsessionerna förekommer det samtal om sexuella och psykiska övergrepp. Här handlar det om att samlas i ett könsseparatistiskt rum kring något som har väldigt låg status. Allt som har med den ”kvinnliga estetiken” att göra, sminka sig, göra sin fin, göra naglarna har låg status eftersom det är kvinnor som håller på med det.

Räknas konsthantverk som konst?

- Konsthantverkets tradition är så extremt betydelsefullt för mig, det kommer från kvinnor som har producerat saker för hemmet i hemmet. Konsthantverket har också väldigt låg status om man jämför med konsten. Att gå och se en performance eller se en installation kan vara väldigt främmande, men alla människor i hela världen oavsett etnicitet, kön, klass: ALLA kan relatera till en tallrik eller kopp i keramik för det är ett avdramatiserat vardagsföremål.

Behöver konst alltid ta ett socialt ansvar?

- Ja, jag tycker ju det. Jag tycker att konsten blir väldigt ointressant om vi inte gör det.

Viktor Anderholm Kahn, Grafisk Design & Illustration

 - Jag har gjort en kortfilm som handlar om en person som bor i ett skeppsvrak någonstans i Arktiska oceanen och som tänker tillbaka på olika händelser som lett honom dit. Jag har alltid varit intresserad av att jobba med naturen, det är något kraftfullt och samtidigt ensamt. Just den arktiska miljön har de här egenskaperna fast extremt förstärkt.

På vilket sätt är en kortfilm konst?

 - Jag kanske inte riktigt anser att den här filmen är konst. Det beror på hur man ser det, jag har tänkt på det som en kortfilm, inte konstfilm. Jag tror inte att man kan göra den till det för det är inte meningen.

Hur skiljer sig det ena från det andra?

 - Det är upp till skaparen helt enkelt, vad den har för intentioner. Konst är ett ganska luddigt begrepp. Man kan hävda att rätt mycket är konst.

Så är det ok att bara tycka det är en schysst film eller måste man ha en analys när man ser den?

 - Absolut inte, det är nästan meningen. Tycker man om den så tycker man om den, annars så spelar det ingen roll.

Vilda Kvist, Keramik och Glas

 - Jag har nördat i hysterikorna på 1800-talet och tycker mig ha sett fantastiska förtrycksamband! Jag tror att kvinnorna som diagnostiserades med hysteri och låstes in var de kvinnor i samhället som ansågs var för mycket, de som begärde att vara ett subjekt, som begärde att ha rättigheter. Jag tänker att det inte var en slump att samma år som kvinnor fick rösträtt i Sverige (1921), så startades rasbiologiska institutet i Uppsala. När en grupp människor vinner mark i fråga om rättigheter och inflytande så inskränks en annan grupp. Det har ju fortsatt med diagnostiserandet av homosexualitet som sjukdom och tvångssteriliseringar av transpersoner idag.

Måste man alltid förstå konst?

 - Nej, det finns en rädsla för att vara dum. Det fina med konst är att man aldrig är dum, utan att man har sin upplevelse. Jag kanske inte tolkar vissa verk på samma sätt som konstnärens intention har varit, men min upplevelse kan vara extraordinär och då är det den som räknas. Men man kanske ska försöka uppleva och känna någonting istället för att bara tycka.

Hur ska man göra om man tar sig hit till vårutställningen, men känner sig ovan?

 - Man får försöka skaka av sig sin rädsla om man har med sig en sån. Man kan tänka: Det här är en statlig institution och den tillhör oss alla. Vi är alla välkomna hit, det här är en del av vårt. Alla som går här har ju också behövt erövra sin plats. Det är en liten revolution varje gång man tar sig in på ny mark och de behövs, vissa platser är så extremt segregerade och behöver aldrig ställas inför hur homogena de är.

***

På vägen hem från Konstfack kommer jag att tänka på den där gången när jag såg Mulholland Drive på bio. Jag såg den med en intelligent vän som kan väldigt mycket och därför ibland också är lite avskräckande. Efter filmen var slut pustade jag ut och sa: Shit, jag fattade verkligen ingenting!

Hen tittade på mig och sa: Va? Gjorde du inte? Jag fattade allt!

Jag kände mig så oändligt korkad och tänkte att jag måste sluta erkänna när jag inte fattar, jag framstår ju bara som en idiot. Plötsligt lutade sig en herre ur ett äldre par bakom oss fram och sa till mitt sällskap: Vad bra att du förstod allt, då kanske du kan förklara för oss, för vi förstod inte heller. Mitt sällskap sa inte mycket mer den kvällen.

Själv fick jag den peppen jag behövde för att alltid fråga när jag inte vet och även om det ibland känns pinsamt så lovar jag att jag får veta tusen gånger mer än den som aldrig vågar fråga. Med det inte sagt att det är kulturbesökarens ansvar att ställa frågorna lika mycket som det är institutionernas ansvar att öppna upp för dem, men ibland är det värt att som Vilda sa: skapa lite revolution.

Vårutställningen 2012 pågår 16 maj - 27 maj. Mer info hittar du här.