Happy Endings handlar om ett kompisgäng i Chicago. Precis som Vänner börjar serien med att en tjej lämnar sin fästman vid altaret. Nu är detta en komedi och man tar inte tillvara på all den härliga ångest som alstras.

Nej, det ska byggas karaktärer och gemenskap och verkligen visa att de här personerna är ett mysigt gäng. Än så länge känns vänskapen en smula konstlad med evighetslånga buddiehälsningar och internhumor som inte är kul. Kanske just därför äkthetskänslan blir bättre i nästa säsong, men problemet är att det är svårt att tycka om rollfigurerna i Happy Endings. Att tittaren gillar rollfigurerna är grundförutsättningen för att serier av den här sorten ska fungera. Här skiter man fullständigt i om Alex och Dave får varandra på slutet. Det blir inte roligt om man inte känner något inför personerna det handlar om. Trovärdighetskravet är inte särskilt högt för en kompiskomedi, ändå misslyckas Happy Endings totalt i att få gänget att höra samman och vara åtminstone så roliga att man blundar för de uppenbara bristerna. Därtill håller Happy Endings en ton som säkert är tänkt att vara urbant frän, men som bara blir stel och obekväm. Skämten faller som fisar under en vigsel. Jane (en ännu torrare variant av Monica Geller) sammanfattar poänglösheten redan i andra avsnittet i samband med att hon avslöjar att hon inte vill ha barn just nu. Hon rasar om att hon inte vill att alla ska hamna i förorter med sina ungar och aldrig umgås eller göra något kul tillsammans längre. Alla härliga kompisar bedyrar att det aldrig kommer att hända. Alla som ser scenen kommer att tänka att ”jo, era tråkmånsar, det är exakt vad som kommer att hända”.

 

The Killing, den enda deckaren du ska se i sommar.
 

Mireille Enos kriminalare Sarah Linden är som porr för alla som har tröttnat på alfahannar som likt blodhundar jagar mördare mellan vinare och operalyssnande. Det är katharsis att se henne sucka åt sin omogne och lite fjantiga sidekick Stephen (Joel Kinnaman).

Det har spekulerats i huruvida The Killing är en dansk variant av Twin Peaks, men nej, så är det faktiskt inte. Förutom att det handlar om ett mord på en ung kvinna och den efterföljande mordutredningen, med alla förvecklingar den innebär, har de inga övriga likheter. Inga vedträn som talar. Ingen körsbärspaj. Seattle rotar serien i verkligheten genom ett ständigt regn. Den fuktiga kylan känns ända in i ryggmärgen.
I Nerikes Allehanda (den 7 juni i år) kunde man läsa en intervju med en kvinna vars dotter mördades under brutala omständigheter för flera år sedan. Hon ville berätta att livet trots allt går vidare, hur ont man än har lidit. Hon berättade om sorgen efter den oerhörda förlusten, men också om hur vissa bekanta hellre slog ner med blicken och inte låtsades se henne än att tala med henne. Och kvinnan sa också att hon inte längre klarar av att se deckare på tv. Jag skämdes när jag läste det. Jag kollar på deckare som en bulimiker äter cupcakes. Har ingen urskiljning alls. Allt går ner. Till och med de sjuka avarterna av Law and Order som bara handlar om sexbrott mot barn. Det var inte moralpanik som drabbade mig av kvinnans ord, det var just skammen över frossandet i jakten på en skyldig utan en tanke på offret. De flesta kriminalserier har max en sekvens där det duttas lite med de arma efterlevande, sedan återgår handlingen till huvudpersonen: (det oftast manlige...) geniet som ska lösa mysteriet men som faktiskt inte kan lösa ett jävla dugg för föräldrarna vars barn har dött. The Killing är annorlunda på det sättet, rentav plågsam att se på. Michelle Forbes (In Treatment, True Blood, Uppdrag: Mord) skildring av mamman till mördade Rosie Larsen är obarmhärtig. Hon går igenom helvetets alla stadier. Rosies små-bröder ger upp hoppet om att deras mamma ska se dem igen. Det är så sorgligt att hjärtat brister. Det här är den enda deckaren du ska se i sommar.

The Killing visas på TV4 på torsdagar 22.30.
 

Av alla franchisedeckare (CSI, NCIS, Law and Order) känns ytterligare en version av Criminal Minds som den världen minst önskade.

Moderserien tillhör de tråkigare i genren alfahanne med superteam löser brott, med rollfigurer som är provocerande platta och plotar ovärdiga vilken Fem-bok som helst. Nåväl, denna spin-off har exakt samma upplägg – det är inte direkt vad Knots Landing var till Dallas – förutom att Suspect Behavior har Forest Whitaker i huvudrollen. Forest Whitaker, mina vänner. Ghost Dog! Idi Amin! Oscar-vinnare som han är kan man sannerligen fråga sig vad han gör i denna dussinserie och detsamma gäller för Jeanene Garfalo som är en riktig stjärna vanligtvis. CBS borde skämmas som kastar pärlor för svin på det här sättet. Ingen blir ledsen om David Caruso gör bort sig i meningslösa kloner, men det här är plågsamt att se.
 

Det var någonstans i Day of the Dead som George Romero tappade konceptet. Där använde han zombietemat för att understryka att fascism och militarism är dåligt, innan dess hade han förklarat för oss att även överkonsumism och rasism var dåligt.

Till slut blev det tandlös Disney av alltihop – med skillnaden att Bambi låg i diket med utslitna tarmar. När Robert Kirkman började skriva på sitt serietidningsepos The Walking Dead valde han att zooma in perspektivet för att skildra människan snarare än samhället. För Kirkman var det inte lika intressant att peka finger på de samhällsfenomen han inte var överrens med som det var att skildra hur en människa kan brytas ned till sin minsta beståndsdel, psykiskt såväl som fysiskt.
I The Walking Dead är zombierna inte så mycket kärnan som skiten roterar kring som det är ett plottverktyg för att fucka upp relationerna mellan karaktärerna. När Frank Darabont sa att hans tv-adaption skulle bli ett zombiedrama med Mad Men-ambitioner antog jag att han hade fattat grejen. Bara det att de flesta scenerna utspelade sig i dagsljus visade att även tv-serien ville betona dramat mer än skräcken. I synnerhet piloten är ett lysande exemplar tv-hantverk. Sedan hände något, eller rättare sagt: inget.
Bortser man från att det ibland blir som ett Hem till gården med inslag av sporadiska zombier är The Walking Dead om inte fjolårets bästa nya serie, åtminstone en av de mer originella. Men det som gjorde Kirkmans förlaga så bra var att han successivt byggde upp sina karaktärer, gjorde dem mänskliga, fick oss att lära känna dem, tycka om dem, för att sekunden senare göra zombiesnacks av dem. Till och med titeln har en dubbelklang, för vilka är egentligen de gående döda; zombierna eller de överlevande som varje dag tvingas göra avkall på sin mänsklighet?
Darabonts tappning är snygg, intensiv, spännande och i sina bästa stunder snuddar den vid det som gör förlagan briljant. Men till skillnad från serietidningen är det sällan jag bryr mig nämnvärt när en zombie tuggar i sig delar av tv-seriens rollista.

Jimmy Håkansson
 

Ojojoj, trots den inledande Alias-vibben är detta en riktig actionfest från FOX, något jag verkligen har saknat i tv-landskapet den senaste tiden.

Chrisopher Chance (spelad av Mark Valley, kanske har du sett honom i Fringe och Days of Our Lives där han spelade Jack Deveraux?) är superlivvakten och detektiven som tar sig an omöjliga fall. Naturligtvis har han ett vagt och mörkt förflutet som anas mellan alla kulor han på ett gränslöst sätt stoppar för sina klienters räkning. Man behöver inte ha stenkoll på den tecknade originalserien för att uppskatta Human Target.
Chance hoppar ur exploderande tåg, landar flygplan och alla andra klyschor, men det är så charmigt och härligt att det är helt omöjligt att värja sig.

Min bild av New Orleans har mest präglats av rappare som super hostmedicin, Al Gores film En obekväm sanning och flickor som visar brösten för kameror mot en ”girls gone wild”-t-shirt i betalning.

David Simon och gänget har en annan bild. Efter orkanen Katrina vill Treme banka in följande: 1. New Orleans har alltid och kommer alltid att vara världens bästa stad. 2. Här bor vanligt folk som kämpar i uppförsbacke mot svartmöglet och en president som inte bryr sig. 3. Jazzen botar de djupaste sår och det finns inga andra kulturella uttryck. Efter världens bästa tv-serie om det amerikanska samhällets tröga, korrupta institutioner (The Wire, duh) är Simons ambition att visa en annan vardag än den hopplösa i Baltimore. Och det är fint tänkt, men allt spretar och inget blir sagt. Jag försöker men bryr mig inte om ett gäng töntiga gnällspikar. En fattig musiker blir spöad av polisen som snor hans trombon, en radiopratare med djupt störta 68-komplex som röker gräs och hatar ”the man”, en kock som lagar mat åt Master Chef-cameos. Det är en annan sak: de forcerade gästspelen. Vad gör Elvis Costello i New Orleans ett par månader efter orkanen? Vem lyssnar på Elvis Costello? Oj, jag glömde Göran Hägglund. –KV

Lite BBC-mys är naturligtvis precis vad denna vår behöver mellan den ena fläskiga HBO-premiären efter den andra.

Eller mys kanske inte är just det rätta uttrycket för en serie som liknats vid en blandning av Vita Huset och This Life (världens bästa tv-serie). Vi får följa de yngre medarbetarna i det brittiska parlamentet, deras maktkamper, missnöje och uppfuckade privatliv. Det är rafflande såklart. Betyget dras dock ner av att BBC inte vågade satsa på en andra säsong.