Det bör nog sägas direkt: Jag är väldigt, väldigt förtjust i Splinter Cell-spelen. Kanske delvis för att jag kan relatera till seriens huvudperson, NSA-agenten Sam Fisher, på det personliga planet (jag är också så hemlig så att jag nästan inte finns), men framförallt för att inget annat spel bjuder på samma euforiframkallande känslomix: total kontroll varvat med renodlad panik. Från originalspelet minns jag särskilt en grym katt-och-råttalek jag iscensatte med en överarbetad praktikant på Langley. Pandora Tomorrow bjöd på nattlig kurragömma i Jerusalems gränder som avslutades med ett moraliskt dilemma med kort betänketid. Tyvärr minns jag också, och säkert många med mig, de otaliga ögonblick där illusionen brutits. Aningslösa vakter har förväxlat mig med en katt lite för många gånger, och små misstag har ofta fått ödesdigra konsekvenser som orsakat gråt och tandagnissel. All heder åt Ubisoft för att de nu faktiskt vidareutvecklar konceptet som, trots sina brister, säkert ändå skulle tåla att återvinnas ytterligare en gång. Låt mig redogöra för varför Chaos Theory är det hittills bästa spelet i serien. Först, men inte främst, har vi kosmetiska stämningsförhöjare som knölmappning, trasdockefysik och ett dynamiskt, kontextbaserat ljudspår (jag hoppas ni uppskattar mina försök att svenskifiera speltekniklingon). AIn är mer sofistikerad och känns mindre robotaktig. Sam Fisher kan knäcka människokroppar på helt nya sätt och mitt favorittillägg är nog rambokniven som eliminerar behovet av den där lama armbågstacklingen man var begränsad till i närstridssituationer tidigare. Den visar också på en mer hänsynslös, djurisk sida hos huvudkaraktären och ökar trovärdigheten. Men allt ovanstående skulle såklart vara som läppstift på en gris om man inte lyckats bibehålla föregångarnas megatajta och oöverträffade level design. Förtydligande: man har bibehållit allt som var bra, men en del av de tidigare problemen har åtgärdats genom en mer öppen struktur som inte leder till lika många abrupta slut och återvändsgränder som tidigare. Sammantaget orsakar alla förändringar faktiskt vissa problem för oss inkörda fanboys som genom de två första spelen tror oss förstå ungefär hur Sam Fishers semiverklighet fungerar. Men när spel allt oftare beskrivs som "filmiska", känns det fel att ge sig på ett som vägrar vara toklinjärt.
En del grejer har jag tyvärr inte haft möjlighet att testa. Ett helt nytt multiplayerläge där man kan samarbeta sig igenom några av spelets banor lär enligt förhandsrapporterna vara hur tufft som helst. Sammanfattningsvis: det finns inte en bra anledning i världen att inte smyga ner till spelbutiken, kniva försäljaren och sno med sig ett exemplar av Chaos Theory till sin PC, Xbox (om den inte brunnit upp) GameCube, eller PS2a.Plattform:
Stad:
