
Efter 13 år med Driver är det lätt att man tror sig veta var man har spelserien.

Sist vi hörde något av Warren Spector var i fjolårets plattformsbagatell Epic Mickey – ett slags moralfilosofiskt tripp till ett havererat Disney Land. Nu visade sig spelet inte vara riktigt så fantastiskt som vi hade hoppats på. Anledningen till våra orimligt höga förväntningar? Deus Ex.

Redan 2000 var den amerikanska spelmakaren American McGee framme och gjorde en mörk och skruvad speltolkning av Lewis Carrolls redan surrealistiska barnböcker om Alice. Elva år senare finner han det lägligt att göra ett återbesök.

Teologer bör genast ta notis, helvetet har uppenbarligen frusit till is. Efter sanslösa 14 år av problemfylld utveckling släpps till slut Duke Nukem Forever – spelvärldens svar på Guns N’ Roses Chinese Democray.


Ett visst mått av självförtroende krävs för att jobba med samma spel i sju år. Det kan Jane Jensen, äventyrsspelens okrönta drottning, intyga. Gray Matter får till hälften sin form av sviterna av en bilolycka.

Assassin’s Creed: Brotherhood tar vid direkt efter föregångarens oemotståndligt bindgalna slut. Skådeplatsen är en skamligt imponerande tolkning av renässansens Rom.

Likt den genomsnittliga åttiotalistiska actionfilmen gottar sig Black Ops i excesser; råare än Infinity Wards Call of Duty-spel, men utan upphovsmännens fingertoppskänsla.