När den långtgående Medal of Honor-serien får en reboot skiftar fokus från Nazityskland till talibanernas Afghanistan, men formen känns ändå bekant.
Den uttalade ambitionen för Medal of Honors tur i Afghanistan var det inget större fel på. Det skulle bli en mer nyanserad och, vågar jag säga det, mänskligare bild än den vi är vana vid i den här typen av spel. Förmodligen av respekt för alla drabbade av det pågående kriget.
Men genom handlingens multipla perspektiv ser vi hur Danger Close i uppdrag efter uppdrag gör avkall på allt som skulle särskilja spelet från det sedvanliga Michael Bay-maskineriet. Enspelarläget är kort, bitvis intensivt och alltjämt proamerikanskt. Avslutningen är minnesvärd, men annars är både uppdrag oh scener lättförglömliga.
Det DICE-utvecklade multiplayer-läget är kompetent men hamnar i kläm mellan det egna Battlefield: Bad Company och den kolossalt framgångsrika konkurrenten Call of Duty.
Den som hade hoppats på att Medal of Honor skulle bli spelens svar på utmärkta Generation Kill blir besviken. Likheterna sträcker sig inte mycket längre än det citat man har lyft från Alexander Skarsgård: ”We just seized an airfield. That was pretty fuckin’ ninja.”
Det blir aldrig mer nyanserat än så.
