Klara

Det kan tyckas vara en detalj, nästan en petitess, men sanningen är att de färgglada glödlamporna som omringar utsidan har stor del i Klaras framgångsfilosofi. Utan att nämna några namn (Vasastan och Noon) får de närliggande konkurrenterna plötsligt sladdriga magar när det ska till att dras ut stolar och bord till något som ungdomarna kallar 2uteservering2. Den ängslan saknar Klara. När andra oroar sig över ifall kinesiska flörtkulor eller tysk frigolit är den nya grejen, skickar Gittan ner en praktikant i källaren för att dra el till karnevalslamporna. Enkelt och opretentiöst. Men väldigt bra. Personalen kommer från samma skola, struntar helt i om du blandar whiskey och champagne, så länge du har en skojig kväll. Precis som det ska vara alltså. Musiken är trevlig alla dagar i veckan, även om reggae-kvällarna är ett satans oskick, och vi är ständigt noga med att framhålla Nöjesguidens specielle vän Daniel Sterner, måndagskvällarnas dekadente musikdilettant. Klara har kanske först och främst setts som en bar, men maten har alltjämt hållit en hög klass, och där andra krogar stått och stampat i matklassicism har Klaras kök ett eget intellekt och vågar experimentera med olika råvaror och upplägg, ofta med ett exceptionellt gott resultat. Priserna har stuckit iväg på senare tid, särskilt på vinsidan (400 spänn för en Crozes Hermitage -99 känns väldigt dyrt). Maten är då mer prisvärd, särskilt en ironisk getostfylld rotselleribiff med lingonskysås (145 kr). Bara osten skulle få Astrid Lindgren att knacka getter. Det rör sig om Göteborgs bästa vegetariska rätt. De något dyrare fisk- och kötträtterna håller samma fina klass och serveras med sköna och vackert upplagda grönsaker. Ibland glömmer man helt att beställa drinkar och bara äter.