Van Helsing

Ackompanjerad av en störig flamencogitarr rider Van Helsing genom Transsylvanien. Samtidigt som han anländer till en liten by blir den attackerad av Draculas tre kvinnliga assistenter, här i skepnaden av vildvittror. Van Helsing drar ett fult skjutvapen (som hämtat ur [I]Wild Wild West[/I]) och börjar peppra. Resten av filmen går i samma spår, Van Helsing demonstrerar sina osannolika JamesBondfastpåartonhundratalet-prylar i fantasilösa (och alldeles för långa) slagsmål mot tråkiga och fult datoranimerade monster. Handlingen är lika tunn som i ett dåligt tv-spel och slutbossen Dracula ser ut som Bono och är en medioker fjant som inte ens i sin djävulsskepnad lyckas kväva ens gäspningar. Tidigare gjordes vampyrfilmer för att skrämma publiken. [I]Van Helsing[/I] försöker ta genren i en ny riktning - mer adrenalinpumpande actionscener och färre plågsamma ilningar längst ryggraden. Kort sagt: mer fart och fläkt, ett försök att rida på de senaste årens matinéfilmsrevival. Tyvärr krävs inte ens en liten vitlöksfläkt för att döda detta långtråkiga vampyrmedley, allt blir bara jobbigt och inte ens det faktum att slutet hade kunnat vara taget ur [I]Lejonkungen[/I] är särskilt roligt.