Rökbastun i sydöstra Estland finns med på Unescos världsarvslista över kulturarv. Men det är mer än bara en bastu. Oavsett årstid samlas man och pratar om livet. Svåra ämnen varvas med mer lättsamma. Regissören Anna Hints berättar en avklädd historia, både bildligt och bokstavligen. Samtidigt som man exempelvis diskuterar dick picks så rör sig kameran över kvinnornas kroppar.
Det är mycket närgånget och intimt, dock förblir de flesta kvinnor anonyma. Och snart tänker man inte på nakenheten. Kanske att det avklädda till och med bidrar till öppenheten. Det är oavsett ett originellt grepp för en dokumentär.
Här i bastun får man vara sig själv. Det berättas om sjukdom och död, ett förlorat barn eller om våldtäkt. När man pratat klart tvagar man sin kropp, tvättar sig med salt eller slås med ris. Rökbastun blir dock någonting större, man renas även själsligt från sina tankar. Och som en mystisk ande framträder en gammal kvinna i röken och berättar om hur livet var förr för kvinnorna i Estland. Som en motvikt till var man nu befinner sig i samhället. Arvet från Sovjet eller hur någons mormor fick leva tillsammans med morfars nya fru, utan att någonsin klaga, har uppenbarligen inte bearbetats klart.
Detta kan nog vara världens bästa terapigrupp. Kroppen blir bara ett skal och själen istället allt. Man glömmer det man ser och lyssnar på ett naket och ärligt samtal.
