Nya vindar över Cold Comfort Farm

Vill man få sig till livs en riktigt god berättelse skall man definitivt bege sig till biografen och titta på John Schlesingers senaste film Nya vindar över Cold Comfort Farm. Möjligen är det inte någon av Schlesingers allra starkaste filmer (Midnight cowboy, Söndag, satans söndag, Maratonmannen), men nog räcker denna lilla komiska moralitet tillräckligt långt för att så att säga hamna på den övre halvan av tabellen. Det är många år sedan man såg Schlesinger på ett så lysande gott humör. Han leker både med de inblandade och oss i publiken, han roar sig högeligen med både sagoformen och livets verkliga vedermödor, här tillåts skådespelarna spela över så att det står härliga till, här lämnas vi för alltid ovetandes om en av filmens mest centrala hemligheter, här finns en hjärtslitande godhet och en tristess så gråvattnig att man vill gråta.Den föräldralösa, högborgerliga, men ständigt positiva och levnadsglada jäntan Flora Poste (elegant spelad av unga Kate Beckinsale) skall definitivt bli författare och söker sina utmaningar därefter. En av dem är att bege sig till synnerligen avlägsna släktingar på landet för att studera verkligheten. Hon möts av en fördömd skara, levandes nedgrävda i smuts och ociviliserat armod. Den tappra och rättrådiga Flora låter sig emellertid inte nedslås av detta utan griper sig an sina frälsandeuppgifter med säregen entusiasm och grundlighet. Kort sagt: Floras vistelse på Cold Comfort Farm förändrar allt, för absolut alla.Dialog och skådespeleri (de är rakt över ljuvliga att titta på) befinner sig på högsta växel och nivå, framåtrörelsen sker utan krusiduller, men ändå utan alltför många genvägar och förenklingar. Trött på stiliserat våld, diskbänksrealism och/eller svensk långtradighet? Här har du alternativet: En trygg och lycklig film om (så småningom) mycket lyckliga människor. Och John Schlesinger bevisar med all önskvärd tydlighet att han trots sina 70 år på nacken har ännu mycket mer att bjuda på.Något att krypa in och värma sig i.