Vissa är beredda att offra allt. Eller att deras agerande leder till detta öde. Advokaten Nasrin Sotoudeh har under större delen av sitt liv kämpat för kvinnor och minoritetsgruppers rättigheter i Iran. I Jeff Kaufmans dokumentär Nasrin får vi möta denna ödmjukt lågmälda och modiga kvinna. Det är kvinnorna i Iran, de flesta välutbildade, som drabbats hårt av förtrycket sedan ayatollan tog makten 1979. Men det är också de som går i bräschen för kampen.
Det är en brännande aktuell historia med protesterna som nu sker i landet där just kvinnorna slitit av sig sina slöjor men också en berättelse om att just kvinnor är de som förtrycks. Vare det sig är i Mellanöstern eller i USA har konservativa krafter kommit att bli ännu starkare. Och anser sig äga rätten till kvinnan.
Då behövs individer som Nasrin. De flesta män lyser med sin frånvaro även om hennes man Reza Khadan på ett underbart sätt stödjer sin frus arbete eller regissören Jafar Panahi som fortsätter filma trots yrkesförbud. I hans film Taxi Tehran (2015) har Nasrin för övrigt en roll.
Nasrin Sotoudeh för en outtröttlig kamp mot regimen i Iran. Hennes röst har skrämt ledarna. Hon vägrar tvingas bära slöja i hemmet. Hon vägrar låta minoriteter trampas på. Hon försvarar de kvinnor som offentligt tagit av sig slöjan. Hon gör det för sina barn och för Irans framtid. Nasrin Sotoudeh ser ofta bekymrad ut, som att hon bär ansvaret för att något någon gång ska bli till det bättre.
Egentligen känns det inte som en dokumentär utan mer som ett reportage. Det är så pass svårt att få insyn i Iran att man filmat det hela med mobiler. Sällan offentligt, antingen i Nasrins bil, kontor eller hem. Och priset hon fått betala är som sagt högt. Likt alla storebrorssamhällen, all världens verkliga Gilead har de styrande hittat på löjliga anklagelser och fått Nasrin Sotoudeh dömd för brott hon inte begått. Hon sitter nu på det ökända Evinfängelset. Där har hon suttit tidigare men nu är straffet mycket långt. Nasrin Sotoudeh har för tillfällets tystats men inte glömts bort.
