Million Dollar Hotel

När Ernst Wilhelm Wenders gör film svänger det på ljudbandet. Oavsett om det rör sig om gamla storheter som [I]Den amerikanske vännen[/I] och Ry Cooder-baserade [I]Paris, Texas[/I] eller nya eskapader som [I]Buena Vista Social Club[/I] spelar musiken alltid en av de största huvudrollerna. I andra ringhörnan av Wenders filmskapande sitter en sökare som gärna berättar om människor som befinner sig i otakt med omgivningen; individer som via eget eller annans görande hamnat i ett ingemansland, en zon med stort Z, där inte sällan andra naturlagar än de vi andra tvingas följa bestämmer dagordningen. Ibland (som i nämnda filmer och [I]Himmel över Berlin[/I]) lyckas han animera scenerierna, ibland (som i [I]Till världens ände[/I] och [I]Lisbon Story[/I]) ter sig det hela mest som intellektuella konstruktioner av de mer pretentiösa slaget. Det är i detta sammanhang fullt rimligt att Wenders senaste film bygger på ett manus som delvis är skrivet av den inte alltid helt mentalt finlemmade rock-existensialisten Bono från U2. Bonos grundidé om en ung man som tar ett symboliskt skutt mellan två världar, åskådliggjort av samme mans hopp från ett högt tak till ett annat, har som tur är utvecklats av manusförfattaren Nicholas Klein. Men slutresultatet lider fortfarande av något som väl skulle kunna kallas poetiska överambitioner (jag tror den korrekta latinska termen är "Arty farty") som landar i trötta sentenser som "det är bara synvinkeln som avgör vem som är galen eller inte". Annars är det Kärleken som denna [I]Gökboet[/I] möter [I]Twin Peaks[/I]-historia bygger på. Skådeplatsen är filmtitelns hotell i Los Angeles, år 2001, där ett gäng mer eller mindre förryckta personer huserar. Den nämnde unge mannen är i trångmål. Han är dödligt kär i den eteriska Eloise (Milla Jovovich) - som kanske bara är en ande - och hans bäste vän har just tagit livet av sig genom att kasta sig ut från hotellets tak. Den avlidnes pappa, en rik potentat, vill inte accepetera ett självmord varför han tvingar FBI att utreda fallet. Här träder Mel Gibson, i sin bästa roll på länge (vilket i och för sig inte säger så hemskt mycket), in som en katalysator i en rostig motor och får hela ekipaget att sakta röra sig framåt. Men då hans närvaro trots allt visar sig vara av underordnad betydelse för berättelsen tappar både vi och Wenders snart intresse för honom. Kvar finns ett dystopiskt romantisk och lite ofokuserat diktverk i fyrfärg, som stundom får mig att åla besvärat i stolen, stundom flyta bort i ett angenämt bild- och ljudspel. Men som framför allt får mig att önska att Wenders ska ta sig i kragen.