Klappjakten

I förra årets amerikanska julfilm, Nu är det jul igen, tappade ett skilsmässobarn på grund av sin cyniske far närapå tron på jultomten. Men det ordnade sig till det bästa. Pappan blev snäll, riktigt snäll. Han blev helt enkelt Jultomten. I år spelas, den kanske inte helt cyniske men ändå mycket självupptagne, julpappan av nationens meste och störste helylleamerikan, österrikaren Arnold Schwarzenegger. Arnolds figur Howard jobbar dygnet runt, speciellt körigt är det självklart runt jul, och son och fru får oftast sitta ensamma vid middagsbordet. Sonen lider mest men Howard lovar att råda bot på sitt bristande engagemang genom att uppfylla pojkens hetaste julklappsönskning, den "hel-coola" actiondockan Turbo Man. Vilken tyvärr visar sig vara slutsåld. Överallt. Det är redan julafton och Howard har problem, vilka växer till oanade proportioner.Schwarzenegger gör med himlande ögon och stel mimik en insats som komiker vilken mest påminner om stumfilmens simplaste karaktärer. Men han är som tur är inte ensam. Bredvid honom står och flåsar den relativt begåvade komikern Sinbad samt, framförallt, den lismande grannen, spelad av favoriten från Saturday Night Live, Phil Hartman. Den sistnämnde smeker ut den ena hala kommentaren efter den andra och gör varje scen han medverkar i till en högtid i humor. Repliken till Arnold som nyss demolerat ett helt hem är, nästan, värt hela biljettpengen: "Try to benchpress yourself out of this one!" Även tumultscenerna från leksaksvaruhuset är värda att nämna och ger en aning kritik till den hysteriska julhandeln, men utöver detta har vi inte speciellt mycket att glädjas åt: om man nu till äventyrs inte fått nog av falska försäkringar om att människan i grunden är god och att en mega-egoist över en natt kan förvandlas till Moder Theresa.Ett uppenbart problem: de sju-åttaåringar som lär uppskatta filmen bäst, och till vilka den dessutom är riktad, kan inte läsa undertexter.