Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren

Jag kommer att veta vad du kunde ha skullat göra förrförra sommaren. Det är svårt att veta vilka grammatiska krumbukter som titeln kommer att kräva efter ett antal uppföljare i denna skräckserie. För uppföljare blir det garanterat, då filmmakarna har skapat ett nytt skräckfilmsslut där de helt enkelt låter seriemördaren återuppstå i de sista skälvande bildrutorna och därigenom gör spekulationer om en eventuell fortsättning överflödiga. Den som har väntat på något mer revolutionerande, i stil med en handling där kraftiga män stympas av späda blondiner med sylvassa kajalpennor, får vänta förgäves. En skillnad från den första filmen är att Jennifer Love Hewitts urringning denna gång står än mer i centrum, och med tanke på de omständigheter som hennes rollkaraktär Julie James befinner sig i lyckas hon ha ett fantastiskt antal oknäppta knappar i sin skjorta. Sin urringning tar hon till Bahamas över helgen för att sola och bada med några av hennes vänner. Semesterparadiset har uppenbarligen en hel massa skrymslen och vrår som kan härbärgera en galen mördare med en förkromad krok, och snart är slakten igång. Resten av filmen består av väntade överraskningar som får hjärtat att slå ett par slag över vilopuls, och ett fåtal skämt som enbart understryker den totala bristen på distans och ironi.[I]Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren[/I] skulle aldrig ha kommit till om det inte vore för [I]Scream[/I] och dess uppföljare, men paradoxalt nog har Cravens två filmer även varit spiken i kistan för genren. Efter hans ironiska lektion i vilka regler som gäller i skräckfilmssammanhang är det helt enkelt omöjligt att vare sig underhållas eller överraskas när filmmakarna på fullaste allvar följer dessa förutsättningar till punkt och pricka. En tredje film om förra sommaren gör knappast saken bättre, men som en klen tröst kan det tilläggas att det knappast kan bli sämre.