På ytan handlar det om några artisters relation till Dolly Parton. Hon har ingjutit styrka i några människors liv. I Sverige. Det är rörande. Hon blir som en prästinna som förlöser dessa konstnärer som i sin tur förlöser denna film på ett härligt metasätt.
Flera gånger kommer jag på mig själv att vara försatt i chock: Att jag får se denna närhet? Att jag får bevittna denna smärta? Som är så äkta och finkalibrerad att den berör alla. Aldrig förr har jag sett till exempel Malmös sköra skönhet så avklädd och gullig. Och visst, Dolly Parton, men sår som ska läka genom konst och sång, berättas om.
Helena Josefssons innerliga röst är först på scen och det är idel rysningar när hon förklarar sin fadersrelation.
Och Lotta Wenglåen om hur hon kommer ut för sin mamma som tappar fattningen om ratten och säger: ”Jag duger bara till att uppfostra flator och alkoholister”.
Och sedan vecklar Wenglén ut en historia om hennes bror, som också blir en historia om sjuttiotal, social kompetens och manlighet. Den ligger kvar tungt över bröstet.
Det är fantastiska scener Nettelbladt har fångat. Somliga känns redan historiska. Som när Nina Persson står i köket med Nathan och pratar om hur hon inte var kär i honom. Hon sjunger vid frukostbordet. Och berättar sedan om sin livmoderscancer och om hur hon kan tänka sig ett liv utan barn.
Intervjuerna bygger på ett förtroende som är ovanligt. Vissa töntiga repliker droppas och alla har inte lika lätt att slappna av framför kameran. Det är en regibrist, men som bara uppstår mellan varven. Men vafan. Den värmen som strålar ut ur rutan är ändå det som blir det bestående intrycket.
