Here on Earth

Den klassiska snyftaren är en tragiskt eftersatt genre. [I]Beaches[/I], [I]For the Boys[/I] och [I]Ömhetsbevis[/I] - hur många av de senaste årens filmer kan mäta sig med dem i sentimentalitet och antal deciliter tåravsöndring. När kände man senast på allvar paniken när ljuset går upp lite för tidigt i salongen, innan man hunnit rätta till anletsdragen, eller torka bort mascararänderna på sin genomblöta tröjärm. Here on Earth är i alla fall ett försök att göra en modern snyftare, med siktet inställt på den kvinnliga delen av tonårspubliken. Kärlek med förhinder är utgångsläget - han är rikemanssonen som råkar totaldemolera hennes familjs lantliga café under en våldsam biljakt. I domstolen döms han att vara med och hjälpa till vid återuppbyggnaden för att om möjligt också bli en bättre människa. Och mellan de svettiga arbetspassen blomstrar så den omöjliga kärleken mellan rikingen och caféservitrisen. Motgångarna kommer sedan slag i slag - hennes före detta pojkvän, sammetsögd och sårad, rikemanssonens känslokalla karriäristpappa som ser kärleken som en distraktion. Och som om inte det var nog så uppenbarar sig snart Den Stora Tragedin. Och inte ett öga är torrt. Melodramat fixar man med några väl beprövade grepp. Lite poesiläsande som i [I]Döda poeters sällskap[/I], lite lillgamla tonåringar som i [I]Dawson´s Creek[/I] - men framför allt är [I]Here on Earth[/I] en uppfräschad tonårsvariant av gamla ärkesnyftaren [I]Love Story[/I] från 1970 (med Ali MacGraw och Ryan O´Neal i huvudrollerna). Och precis som föregångaren så vet man vilka sentimentala strängar som ljuder högst - från de symboliskt laddade rosorna som blommar tidigt på våren och sedan tynar bort - till kärleksförklaringen som förevigas när den ristas in i en cafévägg med pennkniv. Men trots att det är ganska enkelt att genomskåda de känslomässiga manipulationerna så finns det något oskyldigt, nästan taffligt, i spelet mellan Chris Klein och LeeLee Sobieski som gör att man sitter där med klumpen i halsen ändå.