Hämnden

För många år sedan stod namnet Sean Penn för en ung, udda och lovande skådespelare, sedan kom Madonna-eran då Penn mest syntes i närheten av misshandlade paparazzis (så här i efterhand kan man förstå att ett samliv med Madonna måste ha inneburit en hel del frustrerande kompromisser). Penn fick i sin tur ta emot en hel del stryk i pressen, gjorde några b-filmer och därefter hände inte mycket. Men sedan, för fem år sedan, kom en av 90-talets största, filmiska, överraskningar: regidebuten och mästerverket Indian runner (som tyvärr bara fanns tillgänglig på svenska biografer i några veckor). Det som förvånade mest var inte att muskelmannen kunde göra film utan att han hyste sån fingertoppskänsla för såväl mediet som de människor han berättade om och för. I den karga Kain och Abel-relaterade historien, baserad på Bruce Springsteens låt Highway patrolman, gav Penn inte bara Charles Bronson en senkommen chans att visa vad han egentligen går för, han gav oss dessutom en sällan given chans att få glutta in bakom den amerikanske machomannens stenansikte. De senaste åren har Penn ytterligare återupprättat sin status. I och med rollerna i två stora filmupplevelser, dels Brian De Palmas Carlitos way och dels nu aktuella Dead man walking, har han visat att han återigen är en skådespelare att räkna med. Den sistnämnda är dessutom tematiskt sett snarlik Hämnden. Båda handlar om brott, straff och absolution, och om det olyckliga och omöjliga i att förskjuta ansvaret för det egna livet till yttre omständigheter. Men medan det i Dead man walking handlar om grova saker som dubbelmord berättar Penn här om de hemska verkningarna av en vanlig fylla. I inledningen möter vi John Booth (David Morse, snäll bror i Indian runner) som just avtjänat sex års fängelse för att ha satt sig packad bakom ratten och råkat köra ihjäl en liten flicka. Samtidigt presenteras vi, i korsklipp, för flickans föräldrar som nu lever var för sig, åtskilda av sorgen. Mamma Mary (Anjelica Huston) har gift om sig och pappa Freddy (Jack Nicholson) behandlar sina sår med hjälp av unga, nakna damer och whiskey. Den bästa terapin, enligt Freddy själv, vore dock att få blåsa huvudet av John Booth. Vilket han också ämnar göra.Så återigen, välkommen till karlarnas värld, men inte till den som befolkas av intellektets fiender likt Jean Claude Van Damme med anhang snarare pratar vi om det snäva området någonstans mellan Raymond Carvers kärvhet och Springsteens machosentimentalitet. Här kan riktiga män hantera såväl ett flugspö som att halsa bourbon utan att grimasera, men de måste även våga blöta skäggstubben med en tår då och då. Vanliga män fyllda av vemod. Och stolhet. Speciellt om det rör sig om en familjeangelägenhet: "Man turns his back on his family, well he just aint no good", som Bruce uttrycker det i Higway Patrolman.Även om man hittar de båda nämnda referenserna i min bokhylla är det inte utan att jag skruvar på mig ibland, de män, och kvinnor, som inte passar in i världsbilden avfärdas lite väl lätt av regissören Penn som också nyttjat det gamla indiantricket slow-motion några gånger för mycket speciellt när det är dags att åskådliggöra Nicholsons inre våndor. Men trots detta når Hämnden en bra bit in i mitt hjärta. David Morses gigantiska gestalt förmedlar på ett mycket lågmält vis all den ångest och livsleda som kan tänkas följa ett dylikt dåd. Och fotografen Vilmos Zsigmond, som bland mycket annat dokumenterat stora manbarhetsriter som Den sista färden och Deer hunter, lyckas med sina vardagsnära, kontemplativa, stålblå bilder ge fullt liv åt de tankar och människor som vakar mellan skymning och gryning. Visst, detta ger inte samma rysningar som Indian runner men Hämnden slår ändå fast att Sean Penn, på sitt truliga vis, utgör ett intressant och egenartat tillskott till skrået amerikanska regissörer.