Fear

Det är sommar -- dessutom i skrivande stund sol -- och det är nu som filmbolagen släpper sina riktigt svaga kort. Om nu ändå ingen går på bio kan man passa på att uppfylla vissa obligationer mot de amerikanska moderbolagen. Svensk Filmindustri drygar, av importpolitiska skäl, i juli ut repertoaren med en Charlie Sheen-action som egentligen skulle ha gått direkt, och osörjd, på video. Och här får vi ta del av en thriller som legat på UIPs hyllor i snart ett år. Det är med detta i åtanke inte överraskande att Fear, som hyser flickidolen Marky Mark Wahlberg i en framskjuten position, stinker filmisk död och förruttnelse. Detta inte bara på grund av de stela, på gränsen till förstenade, rollprestationerna eller de många klaff-felen. Det som slutgiltigt skjuter skutan i sank är det tafatta fuskandet inom familjepsykologin (pappa jobbar mycket, alltså råkar hans dotter ut för en psykopat), den gubbsjukt närgångna kameran i ungflickornas anatomi och, framförallt, en vämjelig ungdomspedagogik som verkar vara plockad direkt ur 50-talets uppfostringsböcker. De som sett Refeer Madness på någon kalkonfilmsfestival vet vad det handlar om: du skall helga din fader och din moder annars går det illa. Riktigt illa. Precis som i Fear, där den 16 åriga, skötsamma, medelklassflickan Nicole blir kär i en svartklädd kille som är klart bättre rustad för slagsmål än medmänsklighet. Hon blir duperad, men det blir definitivt inte pappa (Petersen från Manhunter) som inser att kärnfamiljens borg är hotad av en inkräktare. Och eftersom ungdomliga problem i amerikansk film sällan tillåts avhandlas inom realismens råmärken följer nu många, onda, bråda dödsfall.Det brukar sägas att alla historier redan har berättats. Fear utgör, milt sagt, inget hot mot denna tes.Regissören James Foley (som faktiskt gjorde ypperliga Glengarry Glen Ross 1992) fick nyligen en dödskalle för sin rättegångssmörja The Chamber. Här kommer en till.