När Dune: Part one släpptes 2021 lyckades Dennis Villeneuve med det få trodde var möjligt, på film fångade han essensen av Frank Herberts ”Dune” nästintill perfekt. Synd var det att den annars briljanta tolkningen slutade mitt i utan tydligt klimax, men i och med Part two känns uppdelningen av första boken till två delar rättfärdigad - på så sätt har handlingen fått utrymme att andas och utvecklas naturligt, utan att stressa fram det viktigaste ur Herberts bok. Tillsammans gör de två delarna ett utomordentligt rymdepos utan motstycke.
Men nu det är inte helheten som ska bedömas, utan Part two som enskild entitet. Det ska inte stickas under stolen att även denna uppföljare på egen hand är utmärkt science-fiction, väl värdig att ses på största möjliga skärm. Oscarsbelönade fotografen Greig Fraser är åter tillbaka för att på kamera fånga ökenvärlden Arrakis, och de kringliggande planeterna i Dune-universumet. Genom att anpassa olika stil beroende på värld och kultur skildrad känns universumet dynamiskt och levande. Skillnaderna som kommer till ytan gör att den stundande konflikten känns alltmer påtaglig. Självklart är detta också en aspekt av berättandet, som på ett lättsmält sätt framställer Paul Atreides berättelse mångfacetterat med diverse perspektiv om vad som är rätt, eller fel, i den hjältesaga Paul står i centrum av.
Filmen lyckas balansera dess seriösa budskap med vibrant action och en rimlig dos humor, något endast en blockbuster auteur som Villeneuve kan lyckas med så fläckfritt. Att dela upp första boken i två delar var onekligen rätt beslut, men kanske hade det behövts tre, eller aningen längre speltid, för att fullfölja berättelsen helt och hållet innan det blir dags att gå vidare för att tolka nästa bok "Ökenplanetens Messias" i serien på vita duken. I en annars mästerlig adaption är detta ett mindre bekymmer, som inte tar ifrån vad Villeneuve lyckats med.
