Efter en omtumlande inledningsscen finner Tuva (Bornebusch) överraskande bevis på att föräldrarna som just omkommit inte var hennes biologiska. Tillsammans med sin dotter beger hon sig till en håla utanför Västerås för att gräva i sitt förflutna, men bemöts där med ett lapptäcke av skenmanövrar, uppspärrade ögon och dramatiska stråkar.
Ju närmare Tuva kommer sanningen desto livligare blir hennes drömmar, skickligt iscensatta och läskigt krypande. Tyvärr spenderas all vaken tid på trista klichéer och en intrig som kan listas ut halvvägs in i filmen. Och det slutna samhället, till en början så stämningsfullt, blir en tradig karusell så fort huvudpersonerna bekantat sig med byns invånare och handfulla miljöer. I framtiden hoppas jag att långfilmsdebuterande Johan Lundh överlåter manusskrivandet till andra och vågar ta sig några steg längre in i mörkret. För här finns spår av en riktigt lovande rysarregissör.
