Bros är komikern och skådespelaren Billy Eichners långfilmsdebut. Eichner känns sedan tidigare igen som den ständiga birollen där han oftast får spela en älskvärd men syrlig besserwisser, det gör han även här. Men Bros markerar inte bara en debut för Eichner, det är också första gången en öppet homosexuell man skrivit och spelat huvudrollen i sin egen stora studiofilm. Samtidigt som det är den första romantiska komedin om två män på den här skalan.
Men filmen fick ett svalt mottagande från biopubliken. Bättre blev det inte när Eichner svarade på floppen med att kalla alla som inte uppskattar hans film homofober. Självklart är det tragiskt att en film med två homosexuella män fortfarande är rätt kontroversiellt. Men förklaringen bakom det dåliga gensvaret handlar nog snarare om att romantiska komedier inte längre är några kassakor för biograferna. Bros kan inte heller väga upp för den negativa mediebevakningen den fått, för den är så spretig att den blir en två timmar lång identitetskris.
Filmen följer museichefen Bobby som är 40 år och ännu inte haft en långvarig kärleksrelation. Han är ovillig att öppna upp sig, tills han möter hunkiga Aaron (Luke Macfarlane), som har ännu mer problem med att binda sig. Här har vi filmens intrig, en rätt generisk sådan för en romantisk komedi. Eichner nämner flertalet gånger i Bros att filmer om homosexuella par ofta inte är gjorda från ett queert perspektiv och alltid tycks landa i eländiga snyfthistorier. Tack och lov slipper tittaren det här, men istället bleknar romansen bort i bakgrunden.
Filmen är högst medveten om sin banbrytande status och vill ständigt agera samhällskommentar. Mellan komiska poänger ska den hinna bocka av alla aspekter av att leva som queer och därmed också ett för stort karaktärsgalleri. Mångfalden i Bros är för det mesta lyckat, men berättelsen hade passat bättre som en miniserie. För när så mycket ska packas in, slutar det med att filmen ändå reproducerar de klichéer som den försöker nyansera.
Trots att filmen är så knuten till Eichner och han tycks se den som en enda lång personlig stand up-rutin, är det inte främst hans insats jag imponeras av utan Macfarlanes. Han lyckas ge dynamik till den toxisk maskulina Aaron, men tyvärr är deras kärlekshistoria inte övertygande.
Filmen tar sig helt enkelt på för stort allvar i alla måsten och vet inte vilken genre den tillhör. Jag kan se visionen, men tyvärr är ambitionen för stor och därför är fallhöjden högre. Bros är en underhållande film som går till historien som den första av sitt slag, men som nog snart är bortglömd.
