Breaking the Waves

Danske Lars von Trier är en rätt udda kille. Det anades redan efter hans genombrott med filmen Europa. Den minst sagt egensinniga TV-serien Riket, som tilldrog sig i ett hemsökt sjukhus, förstärkte tesen och Breaking the Waves bekräftar den. Att han dessutom på senare tid vägrar följa sina filmer till festivaler eller vara med på presskonferenser lägger ytterligare stoff till bilden av att vi äntligen fått en regissör som helt och hållet kan fylla upp alla kanter och vrår av epitetet Auteur. Lars von Triers svar, om någon skulle fråga vad Breaking the Waves handlar om, skulle nog vara: Gå och se den. Eftersom jag får betalt för att försöka förmedla filmers bilder i text kan jag inte vara lika kortfattad. Även om det kanske hade varit bäst så. von Trier, om någon, har ju som bekant en förmåga att ladda sina scener med flerfalt många fler dimensioner än de få som vi uppfattar med ögon och öron.På pappret handlar det i alla fall om den unga, bräckliga kvinnan Bess som bor i den absolut nordligaste, ödsligaste, kargaste, gråaste och mest ogästvänliga delen av 1970-talets Skottland. Hon träffar och förälskar sig i en arbetare (Stellan Skarsgård) från oljeplattformen utanför kusten och kämpar sedan den stunden en ojämn kamp mot de strikt religiösa byäldste, sitt eget överjag, sin familj och ödet/slumpen/Gud som med jämna mellanrum lägger törnen på hennes väg.I inledningen kommer brudgummen, Skarsgårds Jan, nerdimpande med helikopter i det lilla samhället, som en stålfågel bland infödingar, och Bess väntar med illa dold förtjusning på sin blivande man. Det är nu som von Triers kamera är extra skakig, med en sjösjuk publik som följd -- de ständiga rycken meddelar att allt inte står rätt till. Stämningen är på ytan uppåt, som sig bör när bröllop ska stånda, men det är uppenbart att det endast är Jan och hans råbarkade kollegor som firar. Byborna räds intrånget av nytt blod. Gladast är ändå Bess som opåverkad av de sinas bistra miner snart glider fram i kyrkans mittgång med ett tillkämpat lugnt ansikte som då och då krackelerar i små glädjefrust. Emily Watsons förmåga att uttrycka känslor i mungipa och ögonvrå är troligtvis oöverträffad i filmhistorien. Och när hon då och då stannar upp och slänger en mycket snabb, förtrolig blick rakt i ansiktet på oss tappar vi inte illusionen, som regeln annars säger, utan dras än djupare in i Bess tankevärld. Och där inne är det ganska så snårigt. Anledningen därtill ges när man beaktar att hon vuxit upp i ett samhälle där en brun-och-vit-randig tröja anses vara för skrikig och där ett glädetjut innebär akut transport till dårhuset. Mest skada har dock de skäggiga männen gjort, de som med bibeln som vapen har lagt under sig alla bybornas överjag. Precis som alla andra har Bess lärt sig att allt som står i bibeln är sant men olikt de flesta andra i byn tror hon verkligen på det. Hon är övertygad om att ett samtal med Gud kan förändra hennes värld, och när det verkligen blir så, när en av hennes böner resulterar i att Jan råkar ut för en allvarlig olycka, slump eller inte, färdas hon allt längre bort från det som vi kallar verklighet. Och von Trier följer efter. Med en få förunnad känsla för att balansera mellan det övernaturliga och det reella och även mellan det dramatiska och det patetiska, leder han oss mot en slutscen som (i likhet med resten av filmen) sitter kvar i kroppen i många dagar. Därutöver är von Triers tilltag att konsekvent utesluta all stämningsmusik ett genidrag eftersom bombastiska stråkar hade kvävt den redan medtagna publiken. von Trier visar ytterligare sin förståelse för vårt behov att smälta det dramatiska skeendet i lugn och ro när han delar upp filmen i kapitel, vilka skiljs åt av överkolorerade tablåer som antagligen skulle sälja bra på Hötorget. Till tonerna av diverse tidstypiska hits hinner vi här sätta oss upp i biostolen igen, begrunda historien en aning för att någon halvminut senare kastas ut i känslostormarna igen.Och återigen. Emily Watson. Det här är hennes film, hennes historia, hennes triumf. Skarsgårds roll är en nödvändig katalysator men han själv är på intet sätt oumbärlig. Han är bra, utan tvekan, men det är Watson och von Trier, naturligtvis som gör att jag äntligen får sätta högsta betyg. Det var länge sedan. Känns udda.