Bortom molnen

Den idag 84-årige Michelangelo Antonioni hade sin storhetstid under de första åren av 60-talet med trilogin Äventyret, Natten och Feber men även Den röda öknen och Blow up. I samtliga dessa, och även i senare filmer som de obegripligt överskattade Zabriskie Point och Yrke reporter, har han i långsamma, suggestiva bildkompositioner sysselsatt sig med att utforska det omöjliga äktenskapet mellan människan och det moderna samhället. I Antonionis filmer ser vi människor vandra omkring, som på öde öar, med små eller ringa möjligheter till kommunikation sinsemellan i ett fruktlöst sökande efter identitet. Antonionis 60-talsfilmer var med sin tid och formellt nyskapande. Idag, 30 år senare, är han dessvärre bedövande ointressant.I Bortom molnen, där den idag sjuklige Antonioni fått hjälp med hantverket av Wim Wenders, är det nästan som om han driver med sig själv. Precis som i 1982 års Identifikation av en kvinna är huvudrollen en grubblande regissör, här spelad av John Malkovich, som vandrar runt och är så där kriminellt svår som bara Malkovich kan vara. Han mumlar plattityder, han tar bilder med sin stillbildskamera, han sitter på en gunga på en lekplats i Ferrara (Antonionis födelsestad) och betraktar ett vykort -- i en evighet. Och han är bara sååå jävla djup. Han minns ett möte mellan en ung man och en ung kvinna, han snubblar själv in i ett annat och vi får ta del av ytterligare två omöjliga relationer mellan man och kvinna. I flera av dem tillåter sig Antonioni, liksom i Identifikation av en kvinna, att vara anmärkningsvärt intresserad av kvinnobröst, ja denne gamle mästare är idag rentav generande gubbsjuk.Bortom molnen är, i negativt hänseende, en extremt otidsenlig film. Här finns inte en replik som uttrycker något, som för berättelsen framåt, här finns ingen beröring, inga svar och, vad värre är, inga frågor. Vi får se de här människorna irra runt, prata obegripligt, eventuellt knulla, och en timme och tre kvart senare skymtar inte en endaste ring på vattenytan.Bortom molnen är ett ypperligt exempel på att Beatles och Sex Pistols hade rätt. Man ska sluta när det är som roligast, när man är på topp. Antonioni kommer alltid att ha en betydande och framskjuten placering i efterkrigstidens filmhistoria, men bara för de filmer han gjorde för 30 år sedan.