Det är svårt med barn på film. Den oskuldsfulla, naiva och intuitiva världsbilden är problematisk att skildra och blir hellre förenklad och banal än omvälvande och sympatisk. Bekas utspelar sig i Irak typ 1990 och berättar historien om de två kurdiska bröderna Zana och Dana som har bestämt sig för att fly till Amerika. Någonstans under ytan finns hela tiden förtrycket mot den kurdiska minoriteten under Saddam Husseins styre närvarande. Filmen berättas dock genom ett barns ögon och således blir drömmen viktigare än verkligheten, en åsna blir viktigare än en diktator.
Tråkigt nog (för filmen ska sägas) är brödernas tur i varje omöjlig situation sådan att man ganska snart slutar bry sig, oavsett om de blir huggna med bajonett eller faller från höga hus är det inget som överhuvudtaget sätter käppar i hjulet för resan. Och med risk för att låta avsmakligt gammal skriks det dessutom hela filmen igenom utan att man riktigt förstår varför. Att filmen i grunden känns välgjord och genuin räcker inte när manuset är förenklat och repetitivt.
