Barb Wire

Det har varit mycket snack om Pamela Anderson Lees (härefter: PAL) bröst. Hur stora är de egentligen, vad innehåller de och hur kan de trotsa tyngdlagen. Det är därför föga överraskande att Barb Wire inleds med en ingående studie av nämnda mjölkproducenter. Filmmakarna vet liksom vad det är som drar. Resten av filmen följer den utlagda rälsen: PAL i närbild i mycket lite kläder, PAL slåss iförd ännu mindre kläder, PAL badar i inga kläder alls. Till detta läggs, för säkerhets skull, om nu ingen fattat poängen, ett otal gubbiga kommentarer från männen kring PAL:s figur, som alltså går under smeknamnet Barb Wire. Någonstans bortom PAL:s buttericksbröst kan man trots allt skymta en intrig, eller åtminstone en tunn röd tråd, som går ut på följande: Året är 2017 och det är inbördeskrig i USA, igen. Regeringssidan, eller "kongressionalisterna" är elaka, korkade och klädda i SS-uniformer. Motståndskämparna är hårt ansatta men eftersom de är snygga är de ändå segervissa vackra personer dör som bekant inte lika lätt som fula och svettiga gör i en serietidningsaction likt denna. I ett ingenmansland står baben Barb Wire som inte bara kan köra båge (att PAL inte kan det är tyvärr uppenbart; "Jag gjorde alla mina stunts själv!" Så synd, då.) och bunta ihop brottslingar, hon är dessutom en synnerligen hårdför affärskvinna som köpslår med vem som helst, bara priset är det rätta. Men, jo, det stämmer; Barb dras ändå in i kampen mellan gott och ont och tvingas efter mycken pang-pang välja sida. Här finns, som oftast, ett och annat som gör livet på åskådarbänken någorlunda uthärdligt och eftersom jag får betalt för att sitta kvar på densamma anser jag det mödan värt att leta. Men i detta fall är det nog bara den lätta, voyeuristiska kittlingen borträknad periferin som får godkänt. Scenografen Jean Philippe Carp (Delikatessen, Johnny Mnemonic) har skapat ett dystopiskt landskap som visserligen inte är nytt men däremot såväl trovärdigt som roande. Tillsammans med den debuterande regissören Hogan ser han dessutom till att fylla det med små, obetydligt underhållande med ändå vinnande, detaljer likt skurken som är så fet att han måste transporteras i grävskopa eller etableringsbilderna utanför Barb Wires rockklubb där folk ständigt slåss eller lägger flygspyor.Ja, ni förstår kanske själva nivån. Och kanske också i vilken riktning Temuera Morrisons (Barb Wires pojkvän) karriär kan ta efter detta, i pratar om den synnerligen kraftfulle mannen som gjorde hustrumisshandlaren i nya zeeländska mästerverket Krigarens själ.