I hemlandet Island gjorde författaren Hallgrimur Helgason skandalsuccé med sin samtidsskildring 101 Reykjavik. Filmversionen är lite snällare än boken, men förmedlar samma uppgivna känsla av livsleda och klaustrofobi som förlagan.
Huvudpersonen Hlynur är en slacker som fördriver tiden med onani, porr och supande. Han flyter runt i den isländska huvudstaden - festar, får ett ragg, sticker medan hon sover och konstaterar sedan trött att "jaha, det var den helgen". Mellan vändorna finns det ständigt en cynisk oneliner på lut - kring Reykjavik, kvinnor eller det faktum att aids är en så långsam självmordsmetod.
Enformigheten smittar av sig, och när Hlynurs relation till mamman plötsligt blir enastående komplicerad så är det ett skönt avbrott i tristessen för åskådaren - liksom det faktum att den gamla Almodóvarskådisen Victoria Abrils en bit in i filmen får mer utrymme filmen och ingjuter en hel del livskraft i den nordatlantiska ledan.
Men den överhängande känslan är ändå en skildring av Reykjavik som förmedlar ungefär samma känsla som en utdragen lägenhetsfest. Till en början kan stämningen vara skön, och man har roligt i trängseln - men i längden blir det sömnigt, avslaget - och man börjar längta efter lite nya människor.
Utan att hemfalla åt trött exotism, så finns det ändå en viss isländsk originalitet över hela anrättningen. En lite mysig, underfundig, trött småstadskänsla vars charm definitivt vinner i längden.
Skådespelare:
Regi:
