En bedrövlig teaterensemble som kommit över statliga bidrag?
Touch and Go/Border
What Burns Never ReturnsDe är knepiga, instrumentalkvartetten Don Caballero. När de låter som en samling ruttna, överbegåvade friformsmusiker som fått ett stipendie för att kunna spela in sina navelskådande ackordsföljder får man lust att slänga ut CD-spelaren. I andra stunder, när de raffinerat kombinerar stenhårda Shellac-trummmor med hypercoola riff, känns de som ett progressivt band som sitter på nyckeln till morgond |
Push Me Again
P.W. Long har en röst som ingen annan; det låter som om det gör skitont varje gång han fraserar sin stämma till det karga och svårt feta svänget hans medmusikanter ger ifrån sig. Och han låter fullkomligt enastående. Kalla det modern blues om du vill, men stoppa inte in det i Jon Spencer-facket. Detta bär tydligare spår
Life In A Bubble Can Be BeautifulEn bra grej med begåvade musiker är att de ofta inte nöjer sig med att spela i bara ett band. Som lyssnare är det ju oändligt positivt; har man redan lyssnat in sig på såväl bandet i fråga som deras influenser så kan man alltid ta tag i deras hobbyband. Red Stars Theory är ett typiskt hobbyband.
De består bland annat av basisten James Talley - som började sin karriär med att spela gitarr på B |
Melody of Certain Damaged LemonsDet var med Blonde Redhead allting började. Nä, det var det faktiskt intemen det var en rolig mening att säga. Jag är osäker på om den meningen överhuvud taget har yppats förut. För egentligen började ingenting alls med dem.Jag trillade på en ganska talande inledning i en av bandets biografier:"After randomly meeting at an Italian restaurant in New York, Japanese artstudents Kazu Makino and Maki T |
Lounge Ax - Defense and relocationSamlingsplatta med 14 outgivna låtar av lika många band från alternativrockens elitserie. Som vanligt är inte homogenitet det förstaordet som dyker upp i hjärnan när det gäller samlingsplattor. Påminns om varför jag inte har några plattor med Mekons och Yo La Tengo, att Tortoise är ett trött band samt att Seam är grymt underskattade. Dessutom: medidoler som Superchunk, Shellac och Archers Of Loaf |
We Didn't See You On Sunday
Minns någon Mark Lanegan? Den grymme sångaren i SeattlerockarnaScreaming Trees som skänkte omvärlden ett par soloplattor fulla med kargabetraktelser ur bakfickan. Där någonstans landar P.W. med sitt dussinsånger. Musikaliskt är det inget märkvärdigt; elektrisk rotrocksbluessnarlik den som annars ackompanjerar P.W. i gry
ShapesPolvo tragglar vidare i sina redan alternativt upplöjda fåror mennu börjar deras mix av halvsvängig monotoni, överdriven experimentlusta ochaviga melodier kännas väl irriterande.
Vad som för några år sedan kändessom ett av de mest vitala banden på den amerikanska atonalscenen är idag ennavelskådande orkester som gjort det till en sport att vara så svårtillgängliga som möjligt. Sådant hatar man j |
