Det var med Blonde Redhead allting började. Nä, det var det faktiskt intemen det var en rolig mening att säga. Jag är osäker på om den meningen överhuvud taget har yppats förut. För egentligen började ingenting alls med dem.Jag trillade på en ganska talande inledning i en av bandets biografier:"After randomly meeting at an Italian restaurant in New York, Japanese artstudents Kazu Makino and Maki Takahashi and Italian twin brothers Simone andAmedeo Pace formed Blonde Redhead in 1993." Well thank you, Mr Writer. Thatpretty much sums it up.
De har det typiska New York-ljudet och den typiska New York-stilen. Och despelar enligt ett väl beprövat Sonic Youth-koncept. Inget nytt alltså, ochfrågan är ju om ens Sonic Youth var först med Sonic Youth-konceptet. BlondeRedhead var det då inte.
Men för min del började faktiskt deadlinehets, bu, bä och allt det där meddem. Och på grund av dem.
Förra året återutgav Smells Like Records deras första två skivor och jagkände mig tvungen att sprida evangeliet. Evangeliet i just det här fallethette La Mia Vita Violenta och är gruppens andra skiva. På något underligtsätt la de alla pusselbitar rätt på den skivan och den blev mitt återkommadesoundtrack under en lång tid. Mitt enda soundtrack just då, när jag tänkernärmare på det.
Innan och efter La Mia Vita Violenta har de däremot inte lyckats imponera.De har spelat in helt OK skivor hela tiden men det är ju som bekant ingetman vare sig skjuter eller blir skjuten för.
Nu är de på rätt väg igen. Där förra skivan In An Expression of theUnexpressible precis som titeln vittnar om gränsade till pretentiös ärde nu tillbaka. Tillbaka på sin nästan obegripligt melodiska bana. Och detär precis det som fortfarande imponerar så mycket på mig.
Sonic Youth-influerade band brukar vara de sista jag orkar bry mig om men idet här fallet känns det snarare oetiskt av mig att blanda in den aspekten.Och på den här skivan kanske till och med lite onödigt. Visst finns därlikheter, men de blir färre och färre. Och framför allt blir det egna, detpersonliga och genomtänkta, mer och mer. Oftare och oftare. Svagast är jagför låtarna där gitarristen Amadeo lånar micken. Loved Despite of GreatFaults och Melody of Certain Three är där uppe med de bästa låtarna på LaMia Vita Violenta. Och sångerskan Kazu gör bättre ifrån sig än på länge.Hated Because of Great Qualities och This Is Not är nämligen inte så pjåkigade heller.
Jag säger som jag sa sist: Lite magisk faktiskt. Även om betoningen hamnarpå "lite" den här gången.
Skivbolag:
Artist:
