A&M/Polygram

Musikrecension

Powertrip

Myten gör gällande att Dave Wyndorf, Monster Magnets låtskrivare, sångare och gitarrist, från början bara var bandets femte medlem, mannen bakom Dope, lights & centre of the universe. En titel som alltid innehas av någon på bandets plattor. Huruvida detta stämmer eller ej är helt oklart, men att drogmyten är en central

A Life Less Ordinary

Det tråkigaste med 90-talets soundtracks är att de så sällan består av specialkomponerad, temabaserad musik, utan oftast är ett hopkok av småtrendiga låtar som inte har något att göra med varandra - och ännu mindre att göra med filmen. Den gamla traditionens soundtrackskapande, där en kompostiör fick göra musiken till hela filmen, tillämpas nu mest på symfoniska soundtrack (typ [I]Titanic[/I]). Tä

Inarticulate nature boy

Detta är i och för sig en solodebut, men Josh Clayton-Felt är inte alls någon gröngöling. Han kommer från Vermont och har spelat med diverse konstellationer, varav den minst okända torde vara School Of Fish. På sina turnéer gjorde gruppen gemensam sak med bland andra Crowded House, Lloyd Cole och Paul Westerberg. När gruppen löstes upp 1992 satte sig Clayton-Felt med sin åtta kanaliga porta studio

Down on the upside

På fjärde LPn Superunknown fullbordades Soundgardens förvandling från en mer högljudd än orginell kvartett, till ett stort, tänkande rockband, lika starkt förbundet med ett eteriskt The Grateful Dead som medett hårt rockande Led Zeppelin. På Down on the upside är låtarna om möjligtän mer löst sammanfogade. Gruppens egenhändiga underproduktion klär de mdessutom bättre än den perfektionism som kän

To Make Me Who I Am

Det finns ingen - INGEN - som sjunger som Aaron Neville. Delar av To Make Me Who I Am hade varit direkt outhärdliga med vilken annan sångare som helst, med en del arrangemang som får Babyface att framstå som entaggig lo fi-rocker. Men när jätten från New Orleans låter stämbanden vibrera förvandlas smöret till smekningar och den överlastade orkestreringen skuffas till närmaste skamvrå. Ett spår som

To Make Me Who I Am

Det finns ingen - INGEN - som sjunger som Aaron Neville. Delar av To Make Me Who I Am hade varit direkt outhärdliga med vilken annan sångaresom helst, med en del arrangemang som får Babyface att framstå som entaggig lo fi-rocker. Men när jätten från New Orleans låter stämbanden vibrera förvandlas smöret till smekningar och den

Nine objects of desire

Suzanne Vega har alltid gjort vuxen musik - nu låter hon även mogen, något som kan bli aningen påfrestande i längden. Men i bagateller som Headshots blommar hon ut och när hon sedan får leka Astrud Gilberto i Caramel blir det ännu bättre. Kompbandet låter stundtals som ett avspänt Attractions, vilket kanske kan förklaras av att Peter Thomas och Bruce Thomas spelar trummor respektive bas.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste skivrecensioner

Senaste filmrecensioner

Mest läst
1. Filmrecension: De oönskade
2. Stjärnkocken Magnus Nilsson tar över pensionat i Båstad
3. Drick hemma!
4. Filmrecension: Stormskärs Maja
5. Vinoteket och Winefinder går ihop
Senast
1. Bland molnen med Arvida Byström
2. Skilsmässokultur med Sibille Attar
3. På väg med Petrina Solange
4. Sandra Beijer släpper musik
5. Sara Broos: ”Jag vill gå i dialog med publiken”
Senast
1. Bland molnen med Arvida Byström
2. Skilsmässokultur med Sibille Attar
3. På väg med Petrina Solange
4. Sandra Beijer släpper musik
5. Sara Broos: ”Jag vill gå i dialog med publiken”
Senast
1. Bland molnen med Arvida Byström
2. Skilsmässokultur med Sibille Attar
3. På väg med Petrina Solange
4. Han ska leda Dunkers
5. Sandra Beijer släpper musik

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!

Signa upp mig