För ett år sedan var det valår. Jag minns att jag var hoppfull. Att jag i benmärgen var övertygad om att i år skulle bli året vi skulle rösta bort Alliansen och den borgerliga politiken. 2010 var året vi hade fått nog, FI skulle växa och sossarna skulle på goda grunder få tillbaka regeringsmakten. Men ju närmre vi kom nittonde september, ju mer klart stod det för mig att så var inte fallet. Vänstern hade misslyckats och folk skulle sluta rösta ideologiskt. Natten nittonde september satt vi igen med en regering som många gånger driver en, i min uppfattning, rent kvinnofientlig politik och vi hade dessutom valt in en parti som för tio år sedan gick runt i bruna skjortor. Natten den nittonde september var jag desillusionerad.
Den åttonde mars, nästan ett halvår senare, är jag fortfarande desillusionerad. Under det här året har jag fått uppleva ett patriarakt så jävla satt i sten, och så jävla självklart att jag många nätter legat sömnlös. Den senaste tidens debatt kring unga tjejers bloggande gör mig illamående och trött. Sida upp och sida ner i varje dagstidning berättar om kvinnor som blir slagna, våldtagna och förnedrade. I debatter fortsätter vi att bli förminskade, jag får på regelbunden basis mail och kommentarer om att jag är en feministsubba som behöver ligga och jag och mina väninnor fortsätter, med förbudna ögon, gå in i kvinnofällor så klassiska att jag ibland förvånas över att dom fortfarande finns.
Det är den internationella kvinnodagen idag, en dag att uppmärksamma den kamp som alltid måste forsätta. Men i år är jag inte stolt. I år är jag trött och ledsen, frustrerad och slut. För, kära systrar, hur länge ska vi orka vara arga? Min uppgivenhet skrämmer mig. Tänk så har min ilska tagit slut. Tänk så orkar jag inte längre.
Men, ni älskade kvinnor, är dom som bär mig under tider som dessa. När jag inte längre orkar debattera eller tycka, slåss eller kämpa. För under det här året, när jag mötts av en sådan manssolidaritet som ibland fått mig att i ren desperation gråta, har jag även möts av ett systerskap jag inte trodde fanns. Det är ni, kära kära systrar, som lärt mig vara feminist. Det är ni som varje dag lär mig om systerskap, kamp, solidaritet och styrka. Det är ni som utbildar mig, bygger mig och utmanar mig. För även om det har varit ett år av tusen hårda ord har det även varit ett år av tvåtusen varma.
Idag är det den åttonde mars och det är inte en dag att fira kvinnan. Det är inte en dag av röda rosor och grattis. Det är ingen jävla semeldag. Idag är det den åttonde mars och det är inte kvinnornas dag, men en dag att uppmärksamma kvinnokampen. En dag att hjälpa sina desillusionerade systrar och en dag att fortsätta vara arg. En dag att våga fortsätta slåss för allt det vi tror på, även om det känns så långt borta att det är svårt att greppa.
Idag är det den internationella kvinnodagen och även om jag är trött nu, litar jag på att ni kommer göra mig jävligt arg och stark snart igen.
