Inspirerad av Amats blogginlägg hafsade jag ihop ett brev till mitt 16-åriga jag.
Sine Hasane, magare moje malo. (Hasan, min son, min lilla åsna)
Jag skriver till dig från 2011, och jag kan säga så mycket att domedagen inte har inträffat än. Du har fortfarande inte slutat tro på att den är runt hörnet, och du är fortfarande lika arg på orättvisorna varje gång du upplever dem, fast du försöker hålla upp ett sken av att du inte bryr dig. "Världen bekommer mig inte till den grad att jag vill ödsla ord på den", sa du i ett blogginlägg som för dig ligger 15 år framåt i tiden, men saken är - den bekommer dig visst. Det är bara att dess vikt är så tung på dina axlar att du tappar ord. Inte så att du inte VILL säga nåt, du kommer bara inte på nåt att säga.
Fortsätt säga "Jag älskar dig", fast du aldrig får höra det tillbaka. Av två anledningar, för när det väl händer att du får höra det sägas - spontant, utan att du har bett om det - kommer du alltid minnas det ögonblicket för evigt, och bära det som en sköld mot allt ont. Dessutom, när du väl har slutat älska - vilket kommer att hända - kommer ditt samvete att vara rent.
Förbered dig på sorg. Förbered dig på att trasas sönder. Förbered dig att få hjärtat krossat. Förbered dig på att förlora. Men även på att vinna, att bli vis, att vara älskvärd och det du vill mest av allt - att vara något för någon.
Tre andra tips, som jag VET du inte kommer lyda:
Skär ner på sockret, och gå lite mer.
Nu när du har börjat bygga en respektabel garderob med streetmode - sluta inte med det när du fyller tjugo för att du har nån jävla identitetskris.
Registrera inte ett konto på Twitter.
/H
