Ikväll ska jag på det som kallas "kolumnistmiddag" på Aftonbladet. Chefis Jan Helin samlar ihop alla tidningens kolumnister och så smörjer man kråset på extraordinärt sätt uppe i deras representationsvåning i Aftonbladet-huset. Jag har redan flaggat till dem att jag möjligen kommer sent till denna kolumnistmiddag eftersom jag har lämning på en kolumn till just den tidningen.

Men missar den gör jag inte. Tänk själv att sitta och äta middag med följande människor i samma rum: 

Jan Guillou
Staffan Heimersson
Robert Aschberg
Johan Hakelius

Jag har en bestämd känsla av att detta blir en middag då man inte pratar. Man får se det mindre som en social happening och mer som en föreställning. Ungefär som att gå på Intiman och ta del av en show.

Man kanske skulle köpa med sig lite popcorn.

När jag summerar 2000-talet så tänker jag ofta på tidningsrubriker. En av de mest bisarra fanns i Expressen för 1,5 år sedan. Det var en liten blänkare på tusen tecken eller så. Det handlade om Björn Ulvaeus. Han hade varit i hemmet då hans revisor hade ringt med dystra besked. Han berättade att Björn skulle bli tvungen att betala sin skatteskuld omedelbart – det blev inget anstånd. Björn blev mycket dyster när han hörde det, så dyster att han sa: “Jaha. Då kan jag lika gärna ta livet av mig.”

Revisorn hann inte protestera muntert, hann inte säga “nej då, det här löser vi”. Björn lade nämligen på luren. Så gick Björn ut på verandan där hans fru satt och läste en veckotidning. Han lade sig i hammocken, muttrade surt och så somnade han. Under tiden ringde det på Björns telefon. Om och om igen. Det var revisorn, som plötsligt befarade att Björn faktiskt skulle ta sitt liv. Eftersom Björn hade lämnat telefonen i köket så hörde han inte signalerna. Han låg ju och sov i hammocken! Efter att revisorn ringt ett tjugotal gånger stod det klart för honom: Björn Ulvaeus har tagit sitt liv. Nästa samtal gick till larmtjänst.

“Björn Ulvaeus håller på att ta sitt liv!”

Det var en magnifik uttryckning, både polis och ambulans satte fart mot hans hem. De bröt sig in i huset, stormade igenom utrymmena, kom ut på verandan – och där låg Björn Ulveaus och snusade i solen.

Ha ha ha.

Jag älskar den historien.
Då kan jag lika gärna ta mitt liv.
HA HA HA.

Ska just åka ner till Frihamnen för att spela in episod sex av succéprogrammet Schulman Show. Linda Rosing är en av gästerna och där kan vi tala 00-talsfenomen. Jag har många mediala minnen av Linda Rosing, men det starkaste var ändå när hon just hade gjort slut med Fadde. Hon blev intervjuad av Aftonbladet TV. Hon satt vid ett bord, rörde i en kaffekopp, tog omsorgsfullt av sig vigselringen, lade bestämt ner den på bordet, tittade upp och sa: 

"Nu ska jag göra porr."

Nu ska jag göra porr. Det är ett koncentrerat citat, som sammanfattar så mycket av både henne och den tid vi lever i.

Såg Zlatan göra mål för Barcelona mot Real Madrid. Tänkte: “Undrar om kvällspressen kommer att göra löpsedel där de byter ut bokstaven S mot bokstaven Z? Nä. Omöjligt. Det kan de inte göra. Det måste de ha vuxit ifrån. De KAN inte göra det ännu en gång.”

Köpte sedan Expressen. Läser på förstasidan:

El claZico!

Jag vet inte vad det är med mig. Jag hakar upp mig på folk. Kan inte släppa taget om saker som irriterar mig. Som Peter Jihde. Jag vet att det vore klädsamt att släppa taget om den människan. Att låta honom få vara ifred. Okej, jag tycker att han är en dålig programledare, men hur många gånger kan man uttrycka detta i sina tillgängliga kanaler innan det hela övergår till någon form av trakasserier.

Jag vet inte hur många gånger jag bestämt det. Ska inte tala om Peter Jihde. Men så såg jag på Idol från i Malmö och då är jag där igen. Kan inte släppa honom. Sitter nu och skriver manus till min webbtalkshow Schulman Show och skriver plötsligt om Peter Jihde igen.

Såg ni honom i senaste Idol? Har ni sett maken till en mer övertänd människa? Såg ni när de testade decibelnivån på arenan? När publiken skrek lade sig Jihde i någon typ av spasmer mitt på scen. Han skakade som en nervsjuk.

Men värst var när tävlingen var över. Alla idolerna stod på scenen och tackade publiken. Jihde brottade sig fram, knuffade sig förbi idolerna och ställde sig längst fram. Så sträckte han ut armarna så att han skymde alla idoler och skrek:

MALMÖ, VI ÄLSKAR ER!

Förstår ni inte att det är vridet? Fattar ni inte det?

Nu sitter jag här igen och skriver om Jihde. Det är lika vridet, det.

Jag blir ofta tillfrågad om att föreläsa i olika sammanhang. Ibland vill de att jag ska tala om min bok eller bara allmänt om mig själv. Men allt oftare vill de att jag ska tala om "de sociala medierna". Det kan röra sig om ett företag som i samband med en nystart bestämmer sig för att "nå ut viralt". Jag vet inte med er, men är man inte trött på ordet "sociala medier"? Särskilt när man hör det från marknadschefer i övre medelåldern som tror att de uppfunnit hjulet.

Särskilt intresserade är de av Twitter. De tror på allvar att man kan PÅVERKA genom Twitter. Det är väl ni för kloka för att gå på? Ni förstår att Twitter är ett absolut randfenomen? Ta min Twitter, till exempel. Enligt statistiken är jag näst störst i hela Sverige med mina 9.000 followers. Av dessa 9.000 followers skulle jag säga att hälften av dem är inaktiva. Och hälften av den aktiva hälften läser en gång i månaden. Jag, som störst i Sverige, kan med Twitter på sin höjd nå ut till 2-3000 människor. Hur skulle jag kunna skapa en opinion genom att nå ut till de här människorna? Det är klart att jag inte kan.

Hur ska ett företag som i samband med en nystart skapar ett Twitterkonto som 80 personer följer kunna göra någon skillnad? Det är klart att de inte gör. Det är klart att det inte går.

Det här gäller för övrigt sociala medier i stort. De så kallade gammelmedierna har gjort så stor sak av bloggfenomen och liknande att folk nu tycks vara överens om att bloggarna sätter agendan. Då vet man ingenting. De svenska bloggarna refererar till det som gammelmedierna skriver om. Och någon gång, som med Gömda-debatten, så är det såpass många som refererar att det skapas det som pinsamt nog kommit att kallas "bloggbävning".

Bloggbävning? 

Det rör sig om så, löjliga krusningar.

När ska gammelmedia förstå att bloggarna inte har någon makt över huvud taget.

God morgon, läsare. Idag är en bra dag, för idag åker jag till Gotland. Vi åker hela familjen klockan 09.00 i den bil som kallats "bajsbilen" på grund av att den har en färg som påminner om avföring från dålig mage. Detta är vad de PÅSTÅR om min bil, jag ser inte färger och kan inte avgöra saken. Till Gotland ska den i alla fall, bajsbilen. Bil till Nynäshamn och sedan båt.

Jag längtar tills jag är framme redan.
Jag längtar tills jag är tillbaka i Stockholm redan.

Jag längtar till den riktiga semestern, den där man verkligen kan bli mildare och vildare än här. Men den dröjer. Nu ska jag först träffa TT Spektra och tala om kändiskulten på 2000-talet. Jag har laddat upp med en massa floskler och tramsiga dumheter!

Såg ni Kvällsöppet med Lennart Ekdal alldeles nyss? Det handlade om dokusåpor. Meral Tasbas och Robinson-Mirre tjafsade om vilken dokusåpa som var bäst. Mirre tyckte Robinson, Meral tyckte Baren. De hade bjudit in andra dokusåpamänniskor som skulle tycka till. Alla hade något att säga i ämnet. Det var svårt att tro på att det där verkligen hände. Att Lennar Ekdal stod där och betraktade hur dokusåpadeltagare argumenterade i vem som hade varit med i den bästa dokusåpan.

Baren? När var det, 10 år sedan? Minns den här sajtens läsare över huvud taget Baren ? Minns ni Meral? Varför ägnade Lennart Ekdal 30 minuter åt detta? För att få lite TYNGD i det hela hade han bjudit in mossig farbror som i vitt hår och glansig blick talade om "personal brands". Han menade att det var ett modeord, att det var alltmer viktigt att bygga sitt personliga varumärke och farbrorn ville mena att det alls inte är självskrivet att man bygger sitt personliga varumärke bara för att man är med i en dokusåpa. Så levererade han en lång rad floskler och Lennart Ekdal nickade och lade pannan i djupa veck.

Plötsligt var det dokusåpadeltagare på varenda stol. De bytte dumheter med varandra på mycket knipslugt sätt. Och jag satt och tittade på. Kunde inte slita blicken från det där. Hade programmet sänts för tio år sedan hade jag känt att det nog var "lite daterat".

2000-talet var modebloggarnas årtionde. Gud ske pris att det är över, både 2000-talet och modebloggarna. Det fanns en tid där i slutet av 2008 då jag kände att jag aldrig skulle bli av med dem. Alla skulle ha en modeblogg. Och alla sa samma sak: ""Foppatoffeln är ful!" Vad är det för jävla tes? Hur gör det mitt liv rikare att se en etiopiskt smal 17-årig tjej säga att Foppatoffeln är ful. Ville de folkbilda med det där? Påverka opinionen på sådant sätt att Foffatoffeln utrotades? Dumma människor.

Och det blev värre. Efter den kvinnliga modebloggaren följde den manliga modebloggaren. Han var ännu värre, för där fanns en oklädsam fåfänga som jag inte tyckte alls om. Och de sa fortfarande samma sak. Foppatoffeln är ful! Och de pratade gärna om hur mycket de hatade vita tubsockor. Vilken löjlig sak att säga för att vilja "ha koll". Så mycket tidningen KING, inte sant! Döma människor med vita tubsockor för att positionera sig. Modebloggarna var små, små människor och jag är glad att kunna säga att nästa decennium inte tillhör dem.

Tubsockor, förresten.
Varför är det fult? 
Jag blev av modebloggare angripen för att jag bar vita tubsockor på ett foto som togs i samband med att jag släppte min bok. Jag blev dömd till döden för de där sockorna. Först skämdes jag, knöt näven och bet på knogarna och tänkte: "Hur kunde jag göra något så jävla dumt?" Men sen tittade jag på den där bilden och konstaterade: 

FAN VAD SNYGGT!

Jag har ända sedan decenniet var ungt alltid blivit lika nedstämd när jag upptäckt supersnackisar i mediebruset som jag inte känner till. Som Twitter för två år sedan. Jag blev så trött. Och tänkte: “Jaha. Nu måste jag brotta mig igenom det här också. Som om det där med blogg inte räckte.” Och så sätter man sig in, startar konto och upptäcker att JAHA, DET ÄR SOM ATT SKRIVA ETT JÄVLA BLOGGINLÄGG FAST MAN FÅR INTE SKRIVA MER ÄN 140 TECKEN.

Besvikelsen där och då, efter att man trotsat detta motstånd, kastat sig in och upptäckt att det bara var en låda med tomhet, den går inte att beskriva. Meningslösheten i att leva står då så fullständigt klar för mig

Häromdagen upptäckte jag det igen. Supersnackis som jag aldrig hört talas om. Den här gången var det en film som hette Twilight. Det var något om en åldersgräns som inte passade någon i smaken. Och jag blev så trött. Kände mig så svag. Och så tog jag sats igen.

Jag “hyrde” Twilight för att ta reda på vad allt handlade om. Och har nu sett den under de senaste fyra kvällarna. Ja, det är så vi nyblivna föräldrar konsumerar film – i etapper. Och jag kände ingen besvikelse. Jag kände lycka! Vilken ljuvlig liten film! Otroligt vacker vampyrpöjk blir kär i bleksnygg flicka och kärleken är besvarad. Men det är svårt, de lever ju så olika liv. Och hur ska han motstå lusten att äta opp henne?

De vampyrfilmer jag sett är fulla av huggtänder, blod och djurläten. Den här filmen var så befriad från det. Man har ju sett i andra filmer hur vampyrerna börjar fräta sönder när de nås av solljus, hur de förvandlas från vanligt folk till skrikmonster bara av minsta stråle. De vackra vampyrerna i den här filmen börjar istället glittra i guld. Det var så vackert. Alltså, på riktigt vackert.

Och slutet, när lillflicka ber vampyrpöjk om att få evigt liv, gav mig någon form av existentiell svindel. En känsla av hur allting passerar, hur vi i evighetens perspektiv bara lever på den här jorden under tidsrymden av en fingerknäppning. Och sen är det över. Såvida man inte är vampyr. Och jag tänker: jag anmäler mig.

Nästa Twilight-film har nyligen anlänt. Den kan man inte “hyra”, va?

Var på Bokems Dag i Uppsala tillsammans med en rad andra författare häromdagen. Efter våra framträdanden ställde de upp oss bakom ett bord där vi på rad fick signera våra böcker till dem som ville ha. Kan ni förstå obehaget i att stå där och inse att folk bara ville ha författargrannarnas böcker? Till höger om mig stod någon deckarförfattare som hette Kjell Eriksson. Tanterna skockades runt honom. Till vänster om mig stod Jerker Virdborg. Han smörade upp damerna med sitt vackra leende och sin kontinentala uppsyn. Men till mig kom ingen. Jag stod där och stirrade ut. Tog fram telefonen, låtsades skicka ett sms. Så kom en jäkel! En vänlig dam dallrade fram min bok till desken och jag blev så lycklig och tänkte: henne släpper jag aldrig! Jag frågade om jag skulle skriva något speciellt och hon svarade: "Nä. bara ditt namn". Jag insisterade på att få skriva något! Jag insåg att när jag är klar med damen så står jag åter ensam här. Men kvinnan hade bråttom och ville bara sin bok och sen sticka.

Men jag skrev.
Som jag skrev!

Det blev en liten novell.

"Till minne av en oförglömlig kväll, den 22 november, på Bokens Dag i Uppsala, är det mitt stora nöje att kunna leverera denna bok till dig, kära Gun, och tillsammans med den kommer en önskan från mig, författaren, att du ska läsa den i ro och uppskatta de anspråkslösa raderna som ryms på dessa 224 sidor vars tanke är att roa och dessutom skapa viss eftertanke. Med stor kärlek och den allra djupaste respekt från tillgivne författaren."

Hon blev till slut riktigt irriterad. Tyckte boken och drog. Och så stod jag åter ensam. Lyssnade på det raspande ljudet av deckarförattarers ivriga penna mot försättssida intill.

Blev tillfrågad om att vara med i Let's Dance. Jag tackade nej och det beror inte på att jag tycker illa om programmet - jag tycker mycket bra om programmet. Men att dag efter dag stå i en träningslokal och öva danssteg skulle vara svårt. Jag vet att jag skulle sakna att sitta här i min bokhandel och blänga på  kunder som kommer in för att ta en titt på mitt sorgliga utbud. Jag visste att jag skulle må direkt dåligt av att medverka. Jag träffade en TV4-chef på lunch, som frågade om jag hade något annat förslag och jag svarade själviskt: "Jag vill se Marcus Birro i Let's Dance." TV4-chefen undrade om han verkligen skulle säga ja och jag garanterade henne att det skulle han.

Så gick det några dagar och Marcus Birro berättade i Expressen att han ska vara med i Let's Dance. Men han gjorde det på mycket märkligt sätt. Han berättade att han lider av reumatism, han berättade att hans läkare har sagt att han måste dansa för att bli av med denna reumatism. Han skulle alltså ställa upp i Let's Dance för att bli kvitt sin reumatism.

Det tyckte jag var en underlig lögn. Varför sa han så? Varför kunde han inte stå för att han ville vara med? Han brukar en gång varannan vecka berätta i någon av sina fem bloggar att han står med var sin fot i båda världar - han läser Marcel Proust med samma lätthet som han läser Knasen. Varför sa han inte att detta bara var ett sätt att stå kvar i Knasen-landet? 

Man blir inte klok på honom, den gode Birro.

Jag ser att Nöjesguiden har Patrik Ekwall på omslaget av nya numret. Kul! Bilden är spektakulär. Undrar om Ekwall vet att Nöjesguiden driver med honom? Sannolikt inte.

Jag gillar när sådana här saker inträffar. Någon AD på Nöjesguiden skruvar upp vitbalansen i bilden så att hans tänder blir nästan blå och reportrar och praktikanter samlas runt hans dator och fnissar när han till slut inte ser klok ut och Patrik Ekwall själv får se bilden och blir MYCKET belåten.

Man driver med honom så att alla upptäcker det utom Ekwall själv. Och om inte Ekwall märker det så är det ju heller ingen drift i någon mening. Alla glada.

Jag läser att Oprah Winfrey lägger av med sin tv-show efter 25 år i branschen. Hennes program är ju ingenting jag söker mig till, men när jag i någon av randkanalerna råkar hamnar framför det så är jag alltid obönhörligt fast. Oprah är verkligen fenomenal på det hon gör.

I Sverige har många lekt Oprah genom åren. Amelia Adamo försökte för några år sedan. Charlotta Flinkenberg gjorde ju en högst generande variant med sin talkshow för sex, sju år sedan. Hannah Widell har varit där och nosat, inte sant. Men om man ska hitta en enda person som förkroppsligar svensk teves misslyckande med att skapa en svensk Oprah så måste det vara Malou von Sivers. Det som skiljer henne från alla andra är att hon inte bara misslyckas – hon återupprepar sitt misslyckande år efter år. Andra skulle kanske försöka, misslyckas och sedan försvinna. Men Malou finns ju hela tiden kvar. Hon är ju ständigt pågående i sin sorgliga patetik.

Jag har varit gäst hos Malou ett par gånger och har nog aldrig upplevt någon som är så genuint ointresserad av de människor hon träffar. Jag sitter där i hennes soffa och upplever mycket starkt den hinna som finns mellan mig och henne. Det är en ignoransens hinna, ett ointressets hinna. Jag ser bara en tom blick, den tittar inte på mig, den ser igenom mig och jag hör spraket i hennes öronsnäcka, det är producenten som meddelar vilka frågor hon ska ställa. Så totalt ointresserad av SAMTALET. Inte en följdfråga. Jag skulle kunna säga: “Jag har varit sexuellt attraherad av min mor sedan jag var tolv” och Malou skulle bara titta tomt i fjärran och gå vidare till nästa fråga.

Men hennes största problem är inte att hon är ointresserad. Hennes största problem är att hon saknar SKRATTET. Hon tar ofta upp väldigt svåra ämnen i sitt program. Människor som förlorat nära och kära. Sjukdomar, död, plågor, mänskliga orättvisor. Det finns så mycket sorg i de här människorna. Och Malou tror plötsligt att människor med den här typen av inneboende smärta inte kan eller vill skratta. Det är ju precis tvärtom. Det är i svåra tider som humorn och skrattet bäst fyller sitt syfte. Som ventil.

När man ser Malou sitta där och nicka och se dyster ut och det ligger ett lock av DÖDEN i hela studion så önskar man att hon faktiskt någon gång hade tagit en titt på just Oprah. Hon tar upp svåra ämnen med sörjande gäster, men det finns alltid ett skratt, som bubblar fram emellanåt. Malou saknar det skrattet och därför blir det fullständigt olidligt att titta på.

Hej, Nöjesguiden!

Jag heter Alex Schulman och här oppe ser ni min familj. Jag publicerade bilden där av ren slentrian. Jag gjorde det utan att tänka efter, som när man kör sin moped enligt så van slinga att man gör sina manövrar automatiskt, som en somnanbul.

Det är nämligen exakt så jag brukar börja mina morgnar. In på min blogg, leta upp bild på Charlie och så skriver jag några rader.

Men det här är inte en pappablogg. Under den här veckan är min uppgift att sammanfatta nöjesåret som har gått. Och det här - att skriva om tv och musik och de offentliga personerna - är bland det bästa jag vet. Jag är därför hedrad, förbunden och en smula rörd över att jag fick frågan.

Först vill jag säga: Det här är ingen TREND-blogg. Jag SPANAR inte, om ni tror det. Jag heter inte Calle Norlén.  Men däremot kan vi ju konstatera att det här var året då Björn Ranelid blev cool. I början av året var han märklig farbror med storhetsvansinne. Och nu, mot slutet av året, är han plötsligt en sann entertainer. Med storhetsvansinne.

Plötsligt älskar alla Björn Ranelid. Fortfarande älskad av tanterna, men med nyvunnen kärlek från ungdomarna. Själv säger Ranelid att det beror på två saker. Dels en intervju Filip och Fredrik gjorde med honom till Boston Tea Party. Och dels en intervju som Nöjesguiden gjorde med honom i höstas.

Det är alltså som förr med Nöjesguiden. Den påverkar igen! Nu ser vi åter hur unga människor febrigt och med darrhänder sliter ett ex från tidningsstället utanför Solo-butiken och ger sig hem för att i lugn och ro läsa. Jag minns inte vem som gjorde den där intervjun med Ranelid, men jag minns den som rent genial. Ni kan läsa den HÄR.

Men så är det ju med trender, de vänder och viker. Hur länge kommer vi orka älska Ranelid?  Kommer vi att klara av Ranelid-vågen som rullar in under Stjärnorna på Slottet om en månad? Hur många gånger kan man egentligen citera sig själv innan folk slutar lyssna.

Det är för övrigt en fråga jag borde ställa till mig själv.