Ikväll ska jag på det som kallas "kolumnistmiddag" på Aftonbladet. Chefis Jan Helin samlar ihop alla tidningens kolumnister och så smörjer man kråset på extraordinärt sätt uppe i deras representationsvåning i Aftonbladet-huset. Jag har redan flaggat till dem att jag möjligen kommer sent till denna kolumnistmiddag eftersom jag har lämning på en kolumn till just den tidningen.

Men missar den gör jag inte. Tänk själv att sitta och äta middag med följande människor i samma rum: 

Jan Guillou
Staffan Heimersson
Robert Aschberg
Johan Hakelius

Jag har en bestämd känsla av att detta blir en middag då man inte pratar. Man får se det mindre som en social happening och mer som en föreställning. Ungefär som att gå på Intiman och ta del av en show.

Man kanske skulle köpa med sig lite popcorn.

När jag summerar 2000-talet så tänker jag ofta på tidningsrubriker. En av de mest bisarra fanns i Expressen för 1,5 år sedan. Det var en liten blänkare på tusen tecken eller så. Det handlade om Björn Ulvaeus. Han hade varit i hemmet då hans revisor hade ringt med dystra besked. Han berättade att Björn skulle bli tvungen att betala sin skatteskuld omedelbart – det blev inget anstånd. Björn blev mycket dyster när han hörde det, så dyster att han sa: “Jaha. Då kan jag lika gärna ta livet av mig.”

Revisorn hann inte protestera muntert, hann inte säga “nej då, det här löser vi”. Björn lade nämligen på luren. Så gick Björn ut på verandan där hans fru satt och läste en veckotidning. Han lade sig i hammocken, muttrade surt och så somnade han. Under tiden ringde det på Björns telefon. Om och om igen. Det var revisorn, som plötsligt befarade att Björn faktiskt skulle ta sitt liv. Eftersom Björn hade lämnat telefonen i köket så hörde han inte signalerna. Han låg ju och sov i hammocken! Efter att revisorn ringt ett tjugotal gånger stod det klart för honom: Björn Ulvaeus har tagit sitt liv. Nästa samtal gick till larmtjänst.

“Björn Ulvaeus håller på att ta sitt liv!”

Det var en magnifik uttryckning, både polis och ambulans satte fart mot hans hem. De bröt sig in i huset, stormade igenom utrymmena, kom ut på verandan – och där låg Björn Ulveaus och snusade i solen.

Ha ha ha.

Jag älskar den historien.
Då kan jag lika gärna ta mitt liv.
HA HA HA.

Ska just åka ner till Frihamnen för att spela in episod sex av succéprogrammet Schulman Show. Linda Rosing är en av gästerna och där kan vi tala 00-talsfenomen. Jag har många mediala minnen av Linda Rosing, men det starkaste var ändå när hon just hade gjort slut med Fadde. Hon blev intervjuad av Aftonbladet TV. Hon satt vid ett bord, rörde i en kaffekopp, tog omsorgsfullt av sig vigselringen, lade bestämt ner den på bordet, tittade upp och sa: 

"Nu ska jag göra porr."

Nu ska jag göra porr. Det är ett koncentrerat citat, som sammanfattar så mycket av både henne och den tid vi lever i.

Såg Zlatan göra mål för Barcelona mot Real Madrid. Tänkte: “Undrar om kvällspressen kommer att göra löpsedel där de byter ut bokstaven S mot bokstaven Z? Nä. Omöjligt. Det kan de inte göra. Det måste de ha vuxit ifrån. De KAN inte göra det ännu en gång.”

Köpte sedan Expressen. Läser på förstasidan:

El claZico!

Jag vet inte vad det är med mig. Jag hakar upp mig på folk. Kan inte släppa taget om saker som irriterar mig. Som Peter Jihde. Jag vet att det vore klädsamt att släppa taget om den människan. Att låta honom få vara ifred. Okej, jag tycker att han är en dålig programledare, men hur många gånger kan man uttrycka detta i sina tillgängliga kanaler innan det hela övergår till någon form av trakasserier.

Jag vet inte hur många gånger jag bestämt det. Ska inte tala om Peter Jihde. Men så såg jag på Idol från i Malmö och då är jag där igen. Kan inte släppa honom. Sitter nu och skriver manus till min webbtalkshow Schulman Show och skriver plötsligt om Peter Jihde igen.

Såg ni honom i senaste Idol? Har ni sett maken till en mer övertänd människa? Såg ni när de testade decibelnivån på arenan? När publiken skrek lade sig Jihde i någon typ av spasmer mitt på scen. Han skakade som en nervsjuk.

Men värst var när tävlingen var över. Alla idolerna stod på scenen och tackade publiken. Jihde brottade sig fram, knuffade sig förbi idolerna och ställde sig längst fram. Så sträckte han ut armarna så att han skymde alla idoler och skrek:

MALMÖ, VI ÄLSKAR ER!

Förstår ni inte att det är vridet? Fattar ni inte det?

Nu sitter jag här igen och skriver om Jihde. Det är lika vridet, det.