RECENSION:
”Inte mer än rätt att vi firar som kungar” rappar Ison på sin solo-låt ”Ikväll är vi kungar” från 2009. För två år sen gav låten sitt namn till en turné med Ison & Fille tillsammans med Petter, och i år gjorde man om det, fast större. Den upplaga av ”Ikväll är vi kungar” som dragit runt i Sverige under för-våren och som turnéavslutade på Cirkus i Stockholm i onsdags består av fem rappare: Ison, Fille, Petter, Lilla Namo och Rosh, uppbackade av DJ Sleepy och DJ Taro samt sångerskan Blen. Firar är också precis vad man gör, både det som varit och det som är. Det är tre generationer svensk rap som står på scen tillsammans: Petter var med och drog igång genrens första stora våg i slutet av 90-talet, Ison & Fille debuterade i början av 00-talet när vågen precis ebbat ut, och både Namo och Rosh har gjort entré på den här sidan av 2010, i ett Sverige där rap till slut blivit en självklar, stabil del av musikscenen. ”Ikväll är vi kungar” är en styrkedemonstration, både för artisterna själva och för svensk rap i sig.
Men man firar inte bara sig själva, publiken är helt klart bjuden på festen. Tempot är högt genom hela konserten, som under den mest intensiva delen av en klubbnatt när DJ:n maxar, växlar låtar snabbt och inte sparar på hitsen; Tillsammans har artisterna råd att slösa med låtar som i en solokonsert av respektive akt kanske sparats på (att utse kvällens bästa låt känns meningslöst men en sak slog mig: Ison & Fille är antagligen den den rap-akt i Sverige som har allra flest riktigt bra låtar).
Även under själva låtarna händer det saker nästan hela tiden: ”Ikväll är vi kungar” är en ovanligt kollektiv insats, en rappare står sällan själv på scen, oavsett vems låt som framförs. En Petter-vers kan lika gärna rappas av Namo eller Rosh, flera låtar mixas ihop, ibland byter låtar beat med varandra. Det är tight och välregisserad underhållning, som också verkar vara väldigt kul att framföra, till exempel har Petter och Lilla Namo en oväntat bra, och mot slutet riktigt gullig, kemi på scen.
Showen innehåller ändå solo-ögonblick. Petter, som ända sen debuten har meta-rappat mycket om att just rappa, har under åren även blivit mer personlig och är under kvällen som bäst i låtar som ”Håll om mig” och ”Längesen”, där det kantiga i hans flow funkar till hans fördel, texterna blir tydliga och raka. Showens allra starkaste Petter-vers levereras dock inte av varken Petter eller Namo: Gängets yngsta, den 18-åriga Rosh, tar över tillställningen fullständigt när hon väser, spottar och tills slut vrålar fram en av Petters verser från ”Så klart”, och får kvällens kanske starkaste publikreaktioner.
Rosh lyfter hela ensemblen och är på många sätt showens hjärta. Mindre än hälften så gammal som Petter firar hon redan sina egna triumfer, 2014 var hennes genombrottsår och tidigare i år släppte hon sin debut-EP. Rosh är en nykomling som snabbt kommit in i de riktigt stora sammanhangen, och på scen känns hon ofta storögd, som att det fortfarande känns overkligt att ens vara här, men samtidigt redan van, självklar och självsäker. Som hos alla stora artister finns det något dubbelt hos Rosh som folk dras till, hon har en aggressivitet men utstrålar samtidigt kärlek, hennes instagram har få leenden men många hjärt-emojis.
Blen gör en av kvällens starkaste nummer i en monumental tolkning av Filles låt ”Genom Allt 2” där hennes röst känns genom hela lokalen. Men jag blir ändå lite besviken över att inte få höra Filles egna, mer sårbara och spruckna, auto-tune-sång. Det är symptomatiskt för en show där ren kvalité går före det mer spontana och ibland känns ”Ikväll är vi kungar” som en lite för proffsig show, som att inget får riktigt svajja. Mellansnacken är lite för effektiva, som Oscars-tacktal som är över långt innan orkestern börjar spela, och även om många låtar framförs på sätt vi aldrig sett förut finns det ändå något förutsägbart i låtvalen, vi får exakt vad vi vill ha, de vet exakt vad som funkar, allt för att maxa festen.
Men det är okej. Ison & Fille har aldrig skrivit en festlåt som inte samtidigt också påminner om verkligheten efter, före och under firandet, och har alltid gjort sin musik just för dem som förtjänar att festa mest, och låtar som Lilla Namos ”Höj volymen” är ren samhällskritik i partykläder. Och det finns som sagt mycket att fira. Artisterna på scen förtjänar det här, vi i publiken förtjänar det här. Som Ison rappar: ”Låt oss njuta, innan det släcks”.
/P
RANDOM TANKAR:
- Jag har ju varit längst, och längst fram, på konserter sen 1998, men i onsdags satt jag ner. Några platser från mig satt Maskinisten med sällskap. Maskinisten är, som för er som inte känner till honom, en rap/hårdrocks/spoken-word-artist som ingått i kretsen kring Kartellen sen långt innan Sebbe Staxx blev rumsren nog för morgonsoffor och mys-tv med Parneviks. Han och typ alla i hans vänner hade bredare nackar än mina lår (och lår bredare än min midja) och satt i stort sett hela konserten blick stilla, stirrandes mot scenen med korsade armar. Detta betyder absolut inte att de inte gillade vad de såg, jag uppfattade dem helt enkelt som den typ av män som inte riktigt slösar med känsloyttringarna. Så när de väl bjöd på en snabb applåd här och där, bestående av tre-fyra hårda handklapp, tänker jag att det i princip motsvarar när ett One Direction fan svimmar.
- När det var dags för Isons vers på ”Från hjärtat”, ”Higwon fuckas, bröderna Dalton” ni vet, stoppas musiken, scenen släcks ner och Ison kommer ut i samma Scream-mask som i videon. När jag stog o fånlog tänkte jag: Det spelar ingen roll vilken mask Ison tar på sig eller hur många rader som ”känn igen mig som om jag mobba dig när vi va små” han lägger, Ison skrämmer ingen. Han utstrålar en genuin mysighet, en äkta trevlighet, vilket jag tror han är helt fine med. As he should be.
- Kvällens bästa stämning är nog när hela Cirkus står upp o gungar till ”Jag skrattar idag”. Det är en perfekt dansbandslåt.
- Fille brukar vara noga med att hålla isär sitt rap-jag och sitt humor-jag, men när han och brorsan kör en kommande Grillat & Grändy-låt ger han, alldeles i början, ifrån sig ett litet ”hej hej hej!” och det är precis som om Lilla Al-Fadji tittar fram i tre sekunder. Sen blir han 100% rappare igen och avslutar låten med en svintight vers jag ville backa back o spela om med en gång.
PEACE
