Jag säger inte att vi ska leva livet som om varje dag vore din sista, trots att det en gång för några år sedan var mina egna ord. För jag minns det exakt. Efter att ha klivit ut ur huvudentrén på Sahlgrenska där jag nyligen fått höra läkaren säga ”Natalie, du är inte döende, du är frisk” och min värld plötsligt blev sprängd av alla färger av ljuvligaste slag. Jag hade fått diagnosen ”akut hjärnblödning”, det var en lögn. Nu var jag återigen redo att möta världen. Varje dag skulle spenderas i lycka och glädje, och jag skulle följa mitt hjärta vad som än hände. Jag skulle leva som om varje dag vore den sista.
Så fungerar det ju inte riktigt. Det vet både du och jag.
Jag tänker ofta på livet. Man föds, går i skolan, jobbar, pensioneras och dör. Och allt handlar om pengar, även om vi försöker ignorera det. Vad har vi för drömmar egentligen? För visst vill vi göra det vi älskar, jämt? Vem vet vad som händer. Man kanske insjuknar, råkar ut för en olycka eller dränker sig i ett evigt mörker. Det är ingenting vi väljer, men vi kan inte heller påverka det.
Jag ska ta mig själv som ett exempel. Min dröm är att leva mitt egna liv, inte någon annans. Jag vill kunna sitta och måla akryl på dukar hela dagarna medan jag på nätterna skriver på någon hemsk roman om en flicka i en värld bortom vår verklighet som blir kidnappad av främmande män. Jag vill även dricka rödvin, skratta, fly från vardagen och göra det jag älskar mest, spendera all min vakna tid på min kärlek och strunta i att klockan ska ringa dagen därpå. Jag vill kunna strunta i vad som är rätt eller fel och om mina kläder sitt för tajt, för pösigt eller är helt ute. Vi har så många krav på oss. Från födsel till död. Barn ska upp tidigt, klä på sig och gå till dagis. Ungdomar ska passa in, vara rätt och omedvetet eller medvetet följa alla samhällets absurda ideal. Vuxna ska tjäna såpass mycket pengar att de kan bosätta sig och skaffa familj och pensionärerna, ja de ska låtsas vara lyckliga över att de spenderat hela sitt liv på krav och arbete.
När ska man få njuta? När ska man få vara lycklig? När ska alla krav ta slut? Måste vi vänta tills huden krympt till ett russin och benen värker av ålderdom? Borde vi inte alla bara stanna upp och tänka, i alla fall några timmar i veckan, på att livet är så oerhört skört?
Jag vill egentligen bara säga en sak med den här texten. Sluta stressa. Ha inga rabiata krav på dig själv. Njut. Njut av livet och av vardagen. Gör det du älskar, även om det inte bidrar till en förmögenhet och dyra kläder, för i slutändan är det inte pengarna som räknas. Det är ditt välmående och ditt leende. Jobba dig inte till döden om du verkligen inte vill det. Inte nu i alla fall. Följ ditt hjärta, för det talar alltid sanning. För livet varar faktiskt inte så länge som vi ibland försöker intala oss. Och visst måste vi alla överleva, men glöm inte att le från hjärtat på vägen.
