Hon låg vaken i hans armar och grät. Han höll henne i ett hårt grepp, nakna bröst och långa armar. Hon var för första gången trygg och lycklig och allt hon någonsin drömt om fanns där. Han var verklighet och den vackraste av drömmar hon någonsin vid slutna ögon upplevt. Ändå grät hon utan att egentligen veta varför. Förmodligen var det ännu en av alla hjärnspöken som grävde sig in i hjärnan och vände världen upp och ner. Att fly hade alltid varit hennes utväg. Oavsett om det gällde jobb, kärlek eller vänner. Det spelade ingen roll vilken väg den innerliga kompassen visade, hon skulle dit. Snabbt. Komma ifrån verkligheten och all oro som strävande runt i dimmoln. Nu låg hon intill en varm kropp hos någon hon älskade så djupt den kärlek hon inte ens i vackraste sagor trodde kunde existera. Han var hennes, hon hans och dom var ett. För alltid. Om det än vore så att en ring skulle bevisa denna kärlekssaga eller att röra vid utblottade kroppar varenda kväll man kröps till sömns, där en röst som viskade jag älskar dig så var det verklighet. Det var hon och han mot världen och ingenting skulle någonsin få förstöra det.
Ändå existerade hjärnspökena. Hon var tvungen att ta sig därifrån, någonstans, ingen aning om vart. Bort, långt bort dit gatorna fortfarande var främmande och vinet smakade liv. Honom skulle hon en dag ta under armen och föra hem till en redan packad resväska. Han skulle med på denna resa bortom all säkerhet. Dom skulle tillsammans döpa gator efter sina fantasier, torka av dammet på vinflaskor och klappa vilsna katter på torg fyllda av skratt och sorg.
Nu somnar dom båda i varandras famnar och möts av nattens sagolika drömmar. En dag ska hon äntligen få visa honom världen.
jag kommer från och med nu skriva en text här på bloggen varje onsdag.
