Så här ser det ut på vårt balkongräcke just nu. Istapparna som står uppåt kan jag förstå även om dom också är konstiga; det har förmodligen droppat från balkongen ovanför och så har det fryst på bit för bit. Men istapparna som går inåt, hur har det gått till?

I helgen blev det ingen mello för jag åt västsvenska blåmusslor tillsammans med min BFF i stället. 

Konsistensen i musslor är lite si och så, men jag tycker att det är häftigt att jag teoretiskt sett kan plocka blåmusslor när jag är och badar vid Aröd och ta hem och tillaga till familjen. Tänk om jag gjorde det. Dom skulle förmodligen insjukna i nån antik sjukdom men stilpoängen att tillaga musslor vore värt det. Alla har väl nån gång drömt om att få känna sig som husa till en adelsfamilj. 

Efter middan gick vi och såg Cirkeln på bio. Jag ska ta och skriva en kort recension på den senare. 

På söndan (igår) drog familjen på utflykt. 

Den vuxna ni ser på bilden är ingen mindre än barnens far.

Barnen sa att dom här heter Snödroppar. Jag försökte googla om dom är ett vårtecken och det verkar som att dom är ett "tidigt vårtecken i Uppsala", så då borde det gälla även här.

Det är lätt att tro att hon är cilivicerad men nä, och det märker man när hon sätter sig PÅ bordet. Kort därefter åt hon dessutom harlortar från marken. Men vi imponerades rätt mycket över hur nära besläktad hon är med vargen. "Hon gör vad som är bäst för henne!" sa dottern alldeles stolt över att hunden är så vild och naturlig att hon till och med äter skit. (Jag har förgäves försökt leta efter en app som man kan cencurera bilder lite mer klassiskt men det här funkar ju också. Vet ni nån till iphone?)

Jag och sonen. 

Hoppas att ni också haft en god helg och att ni har sluppit melodifestivalen. För har man missat kan man ju alltid bara läsa Frans sammanställning.

Igår såg vi en naturfilm om jaguaren på Kunskapskanalen. Ja det var i alla fall vad man kunde tro, men vid en närmare titt förstod man att detta var en naturfilm om en naturfilmare. 

Visst fick vi en del inblickar i jaguarens vardag, men mest av allt fick vi ta del av filmaren, Christian Baumeister, när han åkte omkring i små båtar eller ställde upp kamerastativet vid diverse skogspartier samtidigt som han såg målinriktad och viktig ut.

Och frågan blev: Vem var det som filmade naturfotografen med sådan oböjlig fascination för hans bestyr?

Naturfotografen repeterade gång på gång hur stort jaguarens revir är och hur himla svårt det är att fånga den i bild, samtidigt som han vandrade med den otympliga kameran med vatten upp till anklarna i nån form av träsk. Förmodligen ville den som filmade naturfotografen visa oss vilka svårigheter naturfotografen var tvungen att genomgå för att kunna leva ut sitt yrke. Naturfotografen berättade om sitt oändliga tålamod, goda instinkter och fallenhet för tur, varpå vi fick se en jaguar döda nån form av krokodil i en minut. När vi såg livet glida ur krokodilens ögon återgick fokus till naturfilmarens ansikte i siluett mot solnedgången där han åter igen sa något viktigt om sitt "kall" att filma jaguarer samtidigt som han blickade mot horisontens förlovade land.

Så frågan kvarstår: Vem var det som filmade naturfotografen? Var det naturfotografen själv genom självutlösare? Eller var det en... jaguar? 

Vi får kanske aldrig veta. Vem det än var så fick den i alla fall några riktigt fina bilder.