Jag hittade en gammal serie som jag gjorde för några år sen. 

Jag måste bara säga det igen: den här hunden är så fruktansvärt söt. 

Dom som säger att djur skulle vara lägre stående vet inte vad dom pratar om. Jag vet en hel del människor som inte har samma kapacitet att känna empati som denna hund har, människor som ligger way behind när det kommer till att förstå andra.

Vissa dyrkar typ Karl Marx men jag tror knappast att han nånsin la sitt lilla luddiga lilla huvud på nåns fot när den var ledsen för att på så sätt göra den glad.

Jag träffade en dam utanför Skatteverket häromdan som sa om sin nu avlidna hund att "han förstod inte exakt vad jag sa, men han förstod", och jag förstod vad damen menade med det. Och det gjorde säkert Bella med.

Sen har vi ju barnen också. Så fort dom har lite pengar över springer dom och köper hundgodis och blötmat. Sen står dom i köket och delar upp den där blötmaten med kniv och gaffel innan dom serverar den på ett fat. Ni som har sett blötmat vet hur vidrig den maten är, fyfan, men barnen verkar njuta av att göra hunden glad. Jag har aldrig hört nåt gnäll över huvud taget när det kommer till att plocka upp skit efter henne. Dom sköter det nästan som om det vore en ära. 

Men jag kan ändå inte direkt kalla mig själv för "djurvän". Okej jag hatar inte djur och jag äter dom helst inte alls men det är inte direkt som att jag ställer mig med utbredda armar i skogen och talgoxar sätter sig på en rad längs mina armar.

Ni vet i filmer när människor typ kastar sig in i en aktiv vulkan för att rädda sin hund? Jag har aldrig förstått det beteendet. Det började med att prins Eric försökte rädda sin jävla hund från ett brinnande skepp och sen har min ofröståelse bara fortsatt. Djur lever sällan särskilt länge och sen dör dom, det vet varenda jävel, det handlar om totalt grundläggande kunskap om naturen. Visst kan det vara sorgligt när dom dör, men så himla svårt är det inte att gå vidare i livet efteråt. 

Men...

Jag har börjat tänka om. 

Ja jag vet inte om jag exakt skulle riskera mitt liv för henne.. Att jag skulle rädda små djur från brinnande lägenheter tillhör inte min självbild. Och jag har barn som behöver mig som sin mor. 

Men det känns inte helt omöjligt att jag skulle kunna slänga mig ner i en älv för att rädda henne ur vattnet till exempel. 

I morse när jag gick in i köket och började diska en stekpanna fick jag höra att jag gjorde på tok för mycket oväsen eftersom hunden låg där på golvet och tydligen försökte meditera.

Barnen hade surfat in på youtube och sökt upp meditationsmusik för hundar, så hon låg där nerbäddad i filtar halvt medvetslös.

Jag roas av tanken på att hunden faktiskt gett dom tydliga instruktioner om detta. Att hon verkligen ville ha den här meditationen och att barnen var dom ända som förstod hennes needs. Det skulle betyda att det här att hon förstår vad vi säger "om vi bara pratar baklänges" kanske också skulle stämma. 

(Till er som följt bloggen ett tag kan jag säga att ja - detta är samma hund som vi lånade i augusti och nej - vi har inte lämnat tillbaka henne än. )

Jag måste prata om det här att hunden vi lånat eller vad vi nu har gjort (vi har i varje fall inte lämnat tillbaka henne) ser precis ut som en Ewok från Star Wars. 

Jag vet inte hur många gånger per dag som jag ser henne rätt i ansiktet och känner att jag måste ha mött henne förr i en galax långt långt borta.

Vi kan vara ute på en helt vanlig promenad när hon vänder sig mot mig och det ser ut precis som att hon ska börja tala men det gör hon aldrig. Hon bara står där och glor. Som en Ewok. Från Star Wars.

Ni skulle se hunden just nu... det syns inte på bilden men hon är helt sned i pälsen.

Ett av barnen har varit framme med saxen och "klippt bort elaka tovor" så just nu ser hon ut som en teddybjörn som har legat på vinden sen Lasse Berghagen var fyra år. 

Jag börjar fundera på när vi ska lämna tillbaka den här hunden egentligen. Jag har inte haft någon kontakt med hennes rättmätiga ägare sen i augusti. Jag hoppas att de vill ha tillbaka henne? Men först tror jag att vi måste jämna till hennes frizz lite.

Om vi jämnför med barn så brukar man ju inte raka halva skallen på barnet som man är barnvakt åt. Jag tror att man är en ganska dålig barnvakt om man gör så. 

Vår lånade hund Bella tvingar mig ut på promenad varje morgon. Det börjar med att vi följer barnen till skolan och sen fortsätter jag och Bella ytterligare en sväng. Men det är inte direkt bra träning eller "motion" för egen del för Bella vill stanna och sniffa och kissa var femte meter. 

Är det normalt för hundar att kissa så ofta? Ibland ställer hon sig och sniffar på nån buske/lövhög i flera minuter och när jag drar otåligt i kopplet tittar hon på mig "fuck off" "get a life". 

Jag är uppväxt med hundar och jag vet ju att de gärna märker revir men jag kan inte minnas att de hade en så omättbar längtan efter att täcka hela landsskapet med sitt urin. 

Ungefär såhär ser hon ut fast mer vitt. 

Dessutom får jag dåligt samvete när jag drar i kopplet. Jag tänker att hon är som ett barn som vill utforska världen. Att hon alltid lever här och nu och ser livet som en lek, ett äventyr, som en tom målarduk som hon vill måla med gult och brunt så att alla andra hundar får se. 

Vad säger ni, är det rätt eller fel av mig att försöka få henne att gå lite snabbare? Ni som är hundexperter.

Kolla vad jag har "hittat", en liten chihuahua! Hon heter Leah och är typ fyra månader gammal eller nåt sånt. Hon är en äkta renrasig chihuahua av kött och blod. Är hon inte underbar? 

Nej jag skojar bara. Föregående bild är bara en photoshoppning av den här bilden. Leah är egentligen bara en leksak på Ica maxis barnavdelning. Blev så förtjust i den att jag ville "bringa liv" i henne. Visst är jag duktig på photoshop? 

Hehe nej nu skojar jag bara igen. Leah är inge ens en leksak, hon är bara en uppblåsbar ballongfigur från Barnens dag på Mimers hus i Kungälv. Hon gillar att ligga i knät, lukta latex och att explodera. 

Vadå finns inte chihuahuan Leah på riktigt undrar ni kanske då, inte ens i form av någon annans hund? Eller är hon verkligen bara ett photoshopsfoster skapat från mitt huvud? Ja det ni... dagens mysterium nummer ett. 

Vi har lånat en hund och den har vi haft i flera veckor nu. Jag vet inte riktigt när vi ska lämna tillbaka den men än så länge går det bra, och så är hon bra för barnen. Känsloutbrott som förr kunde vara i upp emot timman har reducerats till att pågå i ca 20 minuter. 

Det som händer är att hon helt enkelt följer med det arga barnet in i ett rum där barnet ligger och surar med henne i famnen ett tag. 

Ingen vill bråka högljutt i närheten av en varelse som har supersensetiv hörsel.

Men allvarligt. Ibland när vi är ute på promenad får jag lust att sparka hunden i röven. Hon går helt konstigt i kopplet, snurrar in sig, slickar en på vaderna och ska stanna och sniffa på allt i hundra år. Det tycker jag är skitirriterande. Men så vänder hon sig om och liksom ler. Jag vet att hundar inte "ler", jag vet att de vickar på svansen, men det ser verkligen ut som att hon ler och säger "nämen hej fina människa, ja älskar däjj". 

Barnen älskar henne med. De bråkar till och med om vem som ska få äran att plocka hennes avföring. Sonen grät idag när han inte fick göra det, han var helt förtvivlad. Detta är rätt chockerande tycker jag, då avföring är ganska äckligt.

Och idag när ena barnet hade balett hade det varit ungefär tio gånger lättsammare att lämna hunden hemma. Men nä. I stället fick vi vara utomhus med henne i över en timme. Kul.

Är dock osäker på om vi skulle kunna ha en egen hund. Det är ju trots allt... en hund. Och jag är ingen hundmänniska. Jag är ingen husdjursmänniska över huvud taget har jag insett. Men låna är bra. 

Jag har blivit med hund närmsta veckan ty dess rättmätiga ägare har rest till Turkiet. Grejen är att jag inte vet hur man tar hand om djur. Jag är ingen djurmänniska och specifikt ingen hundmänniska så jag står här rådvill. 

Hur tar man hand om ett osjälvständigt djur som systematiskt avlats så att den inte ska kunna jaga och själv döda ekorrar att äta? 

Den ska ha mat och vatten va? Och avföring plockas med en liten plastpåse? För i så fall har jag gjort allting rätt hittills. Inte för att jag har vare sig plockat avföring eller gett mat, det har barnen gjort, men huvudsaken är att NÅN gör det tänker jag. Till och med sonen har plockat avföring och han har gipsad arm. Jag blev jätteförvånad. Jag sa "va, har du plockat hundens BAJS pojk? what???" och sonen tittade på mig som om jag var lite efter, som om jag inte förstod the basic rules of life. 

Barnen tar hand om hunden som om det vore självklart alltihop. De blir inte äcklade trots att den har lite avföring i pälsen baktill. I stället för att skratta åt den och få kväljningar och be den hålla avståndet så pratar de om att tvätta den och vårda den. De känner helt klart ansvar för denna lilla håriga varelse. 

Om ni undrar hur djuret ser ut, så kommer hon här. Låt mig få presentera BELLA: 

Hon är riktigt söt. Och snäll. Och lugn. Hon är det närmsta en furby en levande biologisk organism kan komma.