Hej Nina,
Tråkigt att du tycker att jag är en idiot. Jag tror att vi håller med varandra mer än du tror.
Självklart förstår jag hur det känns att vara den enskilda människan som tar på sig för mycket för att ta sig fram på en utsatt arbetsmarknad. Jag är där själv. Som forskare och journalist och inte PR-makare. Det spelar ingen roll – Sverige är som du säger:
” ett land där arbetslösheten stiger, där de sociala skyddsnäten blir svagare, men där många säger att det går att ordna det okej för sig, om man bara jobbar tillräckligt hårt”
Förstår också att det kunnat kännas som att jag velat ta ett samtal med dig som person, med tanke på att du figurerar på bild i mitt inlägg. Sjävklart inte meningen, har bara skamlöst stulit Resumés illustration av er kampanj.
Detta är det jag menar med mitt inlägg, men utan en raljerande ironiserande ton (även om det är lite emot mina principer):
1) PR och marketing är på många sätt en fånig bransch. Jag förstår inte hur man kan se det som ett drömjobb att få folk att konsumera något de från början inte vill ha. Att personer som arbetar med det tar sig själva och sitt jobb på så stort allvar att de måste påminna sig själv om att de ”bara är människor” har jag svårt att förstå och kommer också framledes ha svårt att förstå. Där får vi vara överens om att vi inte är överens. Kan nog tänkas att jag skriver raljerande om PR och marketing-folk ur det perspektivet igen, precis som du gärna får skoja om tramsiga raljanta bloggare på Nöjesguiden hur mycket du vill.
2) De som arbetar med PR däremot tycker att ni har ett drömjobb! Jättebra. Men tvärtemot vad du säger ber jag er faktiskt inte hålla käften. Det jag säger är, genom versaler och ironi: istället för att gå samman och visa en tuff front mot de som tjänar pengar på erat arbete fortsätter ni bara spela i ägarnas händer. Det är ni som ska tänka på att ni är #baramänniskor. Inte cheferna. Inte ägarna. Som att det är personerna som arbetar på byråerna som bär på grundproblemet och ägarna står handfallna och desperata. Tvärtom skrattar de förstås gott åt att ni fortfarande köper en destruktiv ”siste hen från kontoret är bäst”-kultur.
Ärligt talat. Om ni har chefer som piskar er att hålla igång till långt in på natten så borde alla hota med att sluta. Då står de där utan arbetskraft. Ni är kompetenta, svårersättliga personer som förtjänar samma villkor som resten av Sverige. Ett mer modernt och bättre alternativ till detta är dock att engagera er fackligt. Kräv kollektivavtal. Det har funkat för de flesta andra branscher. Varför har ni det inte så? DET borde er hashtag handla om, inte om era egna tillkortakommanden.
Eller – och här återvänder jag till punkt 1): byt jobb. Det finns bättre ställen för smarta engagerade unga människor än PR.
Tack för mig!
