Denna video är allså resultet av Gunilla "Svenska Hollywoodfruar" Perssons lite tveksamma vision att göra hennes dotter till en stor stjärna. Men till skillnad från toppkommentatorerna till videon, fullblodsarslen som vill kunna dislika två gånger tycker jag att låten är, på rille, riktigt bra.
Det kan förstås i grunden bero på att jag har en orimlig förkärlek till italodisco men låt mig förklara för er så att ni alla har samma möjlighet som jag att förså Erika Perssons Wonderland oväntade storhet, om man bara väljer att förstå den som ett stycke smäktande pop från tidigt 80-tal. Visst, det kanske inte låter samma men det är där, in spirit.
Jag skulle förstås kunna trycka på den seriöst catchiga melodin och den fulsnygga minimala produktionen som såklart beror på bristande resurser men ändå ger en renskrapad fokus. Så jävla italo. Eller den otroligt taffliga videon som får ett ytterligare djup om man sett hur det går till "behind the scenes" (3 minuter in) men som också helt rimmar med det tidiga 80-talets charmigt undermåliga videoskapelser. Så jävla italo.
Men nä, allt detta accentuerar bara det som ändå är bäst med låten, nämligen texten parad med Erikas röst och framförande. Låttexten är ju egentligen tänkt att vara poppigt naiv men den bryter helt med Erikas mycket allvarliga stämma i lite sprucken men sammanbiten moll. "Happiness is all i know, in the land of dreams". Wonderland har aldrig känts mer borta. Det är förstås inget medvetet drag men det är just det som gör det så bra och, ja just det: Så. Jävla. Italo.
Italo-discon var ju en direkt import från amerikansk disco med den stora skillnaden att man helt sket i stråkar utan körde 100% synth. Och av nån anledning var ljudbilden på syntharna från tidigt 80-tal rätt emo, precis som italienarna var helt värdelösa på att bedöma tonläge när de sjöng sina klyschiga låtar om längtan efter kärlek. I Erika Persson sammanstrålar allt detta igen, 30 år senare, till en fantastisk explosion av catchigt peppig deppig pop. Magiskt. När kommer den på vinyl? När kommer editen?
P.S
Jag lämnar er med den mest deppigt festliga italolåt jag vet: Brian Dalmini - Can You Tell Me.
