Framför mig på kinahaket Tai Shanghai i Haga dignar bordet över av mat. Strimlad biff med bambuskott. Friterad kyckling med sötsur sås. Vårrullar. Klibbigt vitt ris. En stor stark. Jag äter ensam. Resten av det söndagströtta sällskapet tittar skeptiskt på mig (jag hade lovat bra bakishäng och detta är vad de får?) medan jag som en självupptagen gangsterboss slevar i mig av glutamatkalaset som står serverat. Tuggar, pratar, njuter. ”Här, precis här ska jag sitta varje helg. Jag vill att det ska sättas upp en liten kopparplakett med mitt namn på här när jag dör”. Jag viftar med plastpinnarna i luften för att understryka ”dör”.
Mina vänner skakar trött på huvudet när jag pratar om min relation till kinamat och ser det som första tecknet på senilitet. På kinakrogar sitter ju bara ensamma gubbar som gett upp om livet och dricker sig fulla i väntan på döden, säger de. Jag brukar himla med ögonen. Deppgubbarna och jag, vi vet.
För mina vänner är det en gåta att kinarestaurangerna klarar sig i dagens autencitetsjunkiesamhälle där konsumenterna vant sig vid att ständigt kasta sig över nya, allt mer äkta restaurangkoncept som utomjordingarna i Independence Day. De flyger från krog till krog, roffar åt sig mat och kredd, drar dagen efter vidare efter nästa fix och lämnar krögarna tomma och döda inombords med deras nu värdelösa livsverk. Ena dagen pinxtos, andra dagen ceviche, ständigt vidare.
Trots det finns det knappt en enda kinarestaurang som kursat i Göteborg, någonsin. De framhärdar som små kobbar av upphöjt lugn i en samtid som annars driver planlöst för vinden. Första gången jag var på Tai Shanghai var jag tre år. Nu är jag 28. Enstaka restauranger har förstås levt kvar lika länge eller längre, men få andra koncept kan skryta med samma livslängd. Hur är det möjligt? Om krogprincipen ”gott, spännande, prisvärt” skulle gälla dem hade de rasat samman för länge sen.
Det jag och deppgubbarna vet, är att kinahaken måste ses som en föraning om vad som komma skall. Om en överlägsen civilisations självsäkra steg mot totalt världsherravälde. För medan vår kulturella horisont sträcker sig till nästa podcast är kinarestaurangernas evigt. Är man från en civilisation som existerat i liknande former under 3000 år är det såklart inte så konstigt. När vi i väst yrvaket funderade på det där med hjulet satt redan kineserna och åt bambuskott med biff, med en kall starköl till det till tonerna av avslappnad muzak. Självsäkert tittar kinakrogsägarna ut genom fönstret och ser gatubilden ändras i high speed, blommor som vissnar, dör, vissnar, dör. Ty allt är förgängligt, utom kinamaten.
Det vet jag och det vet deppgubbarna. ”När jag dör” säger jag en gång till och slår näven i bordet så risskålen välter. Mitt sällskap tittar på mig konstigt, reser sig upp och går. En grå man i hörnet nickar gillande. Det är vi nu. Vi vet.
