"Vi kan konjak, cigarr, allting, bra bordsskick."

"Jag kan ju inte det här med hiphop, men när man hör Latin Kings då hör man att det är nåt stort. Det låter jäkligt tufft", säger Ola Salo - eller någon som åtminstone är väldigt lik Ola Salo - när vi befinner oss på motorvägen på väg ut mot Botkyrka. Ola Salo-mannen arbetar på skivbolaget och är schyst nog att skjutsa mig ut till Latin Kings studio. Samtidigt som vi parkerar svänger Dogge in med sin svarta Volvo kombi, med hunden Rizla i baksätet. Salla öppnar upp en källardörr och visar oss vägen in i Redline Records och The Latin Kings kreativa vagga. Ena väggen täcks av en karta över Sydamerika. Inne i kontorsdelen sitter en affisch med Organism 12 bredvid en poster av tennisstjärnan Marcelo Rios. En AIK-vimpel hänger bredvid Chiles färger. Ett stort inglasat fotokollage med privata bilder av Tomas Di Leva, kompisar som röker ganja, och gamla klassfoton liksom givetvis alla utmärkelser, guldskivor, Hiphop Awards och lokala hedersdiplom. Portishead ligger i skivspelaren. Salla plockar fram nya Mary J Blige ur en skivpåse och sätter på lite tyst. Hans tio månader dotter Norma tar mesta uppmärksamheten. Salla sätter på keyboarden åt henne. Salla: Det låter som Hansson & Karlsson, säger han skrattande till brorsan Chepe när Normas små händer drämmer ner på tangenterna. Salla fick aldrig spela nåt instrument när han växte upp. Systern fick betalda pianolektioner och Chepe lirade saxofon. Eftersom de så småningom tappade intresset fick inte Salla ett trumset som han önskade. Norma ska nu få allt som inte Salla fick, hävdar han med ett leende. Hon får bli precis vad hon vill, "förutom polis och politiker". Salla berättar att till hans stora förskräckelse är det Beyoncé och Ashanti som får Norma att dansa hemma. The Latin Kings har sedan debuten 1994 fått representera invandrarna och förorten - en del av Sverige som inte brukar betraktas som svensk. Men TLK är kanske de mest svenska hiphoparna av dem alla. Från att ha skrivit in sig i musikhistorien som det första riktiga bandet som rappade på svenska, till att på nya skivan ha gäster som Håkan Hellström, Cyndee Peters, Janne Schaffer och Jojje Wadenius. Det är gästartisterna som just nu står för den hetaste diskussionen i studion. Skivbolaget har mot TLK:s uttryckliga vilja gått ut med namnen i ett pressutskick och följaktligen står det nu, enligt TLK, väldigt missvisande saker i alla tidningarna. Salla: Yellowman till exempel, vi vet ännu inte om den låten kommer att vara med på skivan. Och vi visste att ett namn som Håkan skulle det bli snack kring. Men den är inte ens singel och vi vill inte att våra fans ska få fel uppfattning om oss. Som om vi nu gått och gjort något helt annat. En kille från skivbolaget som är på plats försöker be om ursäkt och pratar om något slags dementi. Vi vet ju alla att skadan redan är skedd. Någon skivbolagschef ringer till Salla för att prata. Salla påpekar att de måste få se allting innan det når ut offentligt. TLK är stenhårda. Så stenhårda att ingen, absolut ingen, får höra musiken innan det är helt klart. Men jag sitter här, i studion, tillsammans med er? Jag ska göra en intervju med er om er nya skiva och jag får inte höra nåt? Salla: Nej, det är bättre att berätta än att spela upp nåt som är halvfärdigt. Du kanske berättar om låten för nån, som berättar för nån annan, så når det fram till en rappare som snor vår idé. Utåt sett är det Dogge som är profilen, men det är uppenbart Salla som håller i trådarna. Chepe förklarar det med att Salla är bäst på businessen. Salla själv säger att han är den mest diplomatiska. Chepe: Det värsta med stora skivbolag är att de alltid tror att de kan och har rätt. Salla: Precis, de är bra på att paketera och sälja rock, men vi (Redline records) togs in för att vi är bra på hiphop. Dogge är lite stressad. Han ska till Kuba imorgon, på turné med svenska salsabandet Calle Real. Alla "kubakompisar", Magnus Reed och Topaz-Rodde, har bett honom att ta med en massa presenter och han måste till banken innan. När fotografen är klar och vi ska sätta oss ner försvinner Dogge iväg en stund. Vi slår oss ner i en skinnsoffa i hallen och fortsätter diskutera gästartisterna. Salla: Alla har sin historia och tanke bakom. När vi spelade in första skivan jobbade Lisa Nilsson i samma studio och vi frågade om hon ville vara med. Det ville hon inte. Skit i henne, tänkte vi då. Vi kommer en dag att jobba med Cyndee Peters. Och nu är Cyndee Peters med! Hon knäcker alla i Sverige. När det gäller Håkan Hellström stod det mellan Håkan, Henrik Berggren och Ebbot. Dogge ringde Håkan först och han kunde. Salla: Istället för att ta in nån wailande, skrikande r'n'b-sångare tänkte vi testa nåt annat. Vi trodde egentligen inte på det, men det blev bra. Jojje Wadenius tillfrågades delvis för att slippa betala massor för samplingsrättigheter. Det samma gäller Janne Schaffer, med tillägget att de dessutom träffat honom tidigare. Salla tyckte om att jobba med de äldre artisterna. Salla: När man jobbar med gamla musiker är det en helt annan grej än att jobba med färska rappare. Om en rappare har gjort nån singel blir de skitstöddiga och diviga, medan de som är lite äldre är proffs. Man förstår varför de håller på än idag för de är trevliga människor. Att vara en bra människa är en del av att vara en bra rappare. Jag gillar inte när folk kommer hit, röker en joint och sitter här och skriver en text. Du ska komma hit förberedd och vilja rappa. Dogge kliver in genom dörren och Rizla hoppar upp. Dogge: Vad pratar ni om? Salla: Janne Schaffer. Dogge: Egentligen, alla dem man har jobbat med är olika tillfälligheter. Slumpen har gjort att man har hamnat där. Som Bebo Valdés (kubansk pianist). Hans son spelar i Calle Real. Bebo bor i Hallonbergen i Sverige och är värsta stjärnan och här vet de inte vem det är. Han fick en amerikansk grammy förra året! För mig var det en skitfin grej att få jobba med en sån stor musiker. Dogge: Sen tror jag att vi har hållit på med rap och hiphop så länge. Man vill vidga sig och testa gränser, skita i att följa regler hur det ska låta. Man tänker inte så mycket, utan kör bara för att det är kul. Det är lite så med TLK. De är tre personer med olika uppfattningar som ofta motsäger varandra. De påstår att de nu har hittat en harmoni i gruppen. Att de kan sina roller och vet vilken väg de vill gå. Framtiden är inte längre lika oviss. När man talar med de tre växer Dogge fram som den opretentiösa komikern och Salla som hjärnan, dj:n och producenten bakom det hela. Chepe håller sig mer i skymundan. Men han är inte blyg eller oambitiös (även om Salla vid något tillfälle kärleksfullt påpekar att Chepe bara tränar och hänger i gymet hela dagarna). Faktum är, berättar de, att det är Chepe som alltid är på för att få saker gjorda, som aldrig är riktigt nöjd med hur det låter. Han tycker att allt de har gjort är dåligt, påstår Salla. Chepe vill dock inte kalla sig för perfektionist, utan använder ordet pedant. Han sitter också närmast mig och smygtittar efter vad jag skriver i blocket. Dogge och Salla tycker inte att man ska peta för mycket i materialet. Man vill behålla känslan som den är från början. Chepe tycker att det de gjort nu är det bästa hittills. Salla är dock fortfarande mest nöjd med I skuggan av betongen. Salla: Musiken och känslan blev bäst. Även om den är dåligt mixad och det blev en massa knas med samplingarna. Hela den plattan är bara grejer som hände av en slump. Dogge kom nån dag till studion helt fucked up, jag hade inte lärt mig utrustningen, vi hade precis köpt studion, så pluggade han in en vanlig mick och så blev det en låt. Dogge: Vilken låt? Salla: Alla låtarna. Nu är det mer bestämt när vi åker till studion, vi har ringts, Dogge skjutsar Chepe och mig, vi kanske sitter och käkar, röker en cigarr. Även om den nya skivan har det klassiska TLK-soundet är den inte lika deppig som tidigare, berättar Salla. Det är inte lika mycket stråkar och Daddy Boastin, den ständiga gästartisten, är inte med. De kom helt enkelt inte lika bra överens längre. Men TLK har hittat sin formel som de kör vidare på. Salla: Som med alla saker blir de inne ett tag, och håller man på tillräckligt länge blir de inne igen. Som med senaste Mary J Blige-plattan, där de bara har samplat gamla hiphopklassiker. Hon är tillbaka i det hon gjorde på första plattan. Vi tänker ungefär likadant, vi kör vår traditionella hiphop, vi försöker alltid basera det på nån svängig sampling eller slinga, och bygga vidare från det. Chepe: Vi har inga krav på oss att nu ska vi hitta på en helt ny genre. Jättehöga krav som vi aldrig skulle kunna leva upp till. Salla: Vår formel är egentligen en slackerformel. Om det blir lite dåligt försöker vi putsa på det på slutet och det blir kanske inte perfekt ändå. Vi kör mer på känsla. Om vi skulle eftersträva att det skulle låta jättefinslipat så skulle det låta som Van Halen. Chepe: Grejen är att man ändå måste hålla en viss standard. Man kan inte vara sämre än det man har gjort tidigare. Dogge påstår att han var en bättre rappare förr. Det var mer på liv och död då. Nu finns det andra prioriteringar, han har också blivit far för ungefär två år sedan. Dogge: Förutsättningarna var bra under I Skuggan av betongen-tiden, jag var pank, jag var deprimerad, och jag hade inget att göra. Det är perfekt doping för rhyming. Jag var själv som produktivast och gjorde det bästa jag har gjort då. Nu är det mer, "va kul, va skönt". Man är inte lika mycket "wow, va häftigt" om att spela in en låt. Man är glad att man fortfarande får göra det man älskar. Man försöker skriva sina grejer, säga nåt som man tycker låter schyst, föreviga sina tankar. Jag har aldrig varit värsta flowaren eller rhymaren, men jag har ändå alltid varit den som haft nånting att säga. TLK har alltid varit noggranna med att vårda sitt namn. De gör allting själva, från själva musiken, till skivomslag och videomanus. Detta personliga uttryck tror Dogge är en av orsakerna till deras popularitet. Fansen vet att det inte är en skivbolagsprodukt. Dessutom har de under alla år ständigt varit ute på vägarna och byggt upp ett starkt liverykte som sträcker sig bortom hiphopkretsarna. Den breda publiken är också den största anledningen till deras överlevnad, för annars hade de aldrig fått så mycket bokningar. Skivförsäljning i Sverige är en begränsad inkomst. Dogge: Att vara schyst och trevlig skadar inte heller. Han och Chepe trivs bäst på scen. Inte helt otippat tycker Salla tvärtemot och föredrar att vara ensam i studion. Salla: Att göra låten är kul, precis som det säkert är för dem (han nickar mot Chepe och Dogge) när de skriver texten. När man har inspirationen, man försvinner i tiden och sen har man en låt. Men det som återstår nu, att mixa, arrangera, det är skittråkigt, speciellt när man har press på sig. Nu har man en hel platta som ska mixas och arrangeras och så har man sex dagar på sig. Dogge: Men du har ju själv valt att inte börja mixa. Chepe: Vi ska inte klaga, vi har ett privilegierat jobb som många drömmer om att få göra. Dogge: Kolla, han ska mixa en platta på sex dagar, men han hade kunnat göra det för två månader sen. Han vill ha den där pressen. Det är då han gör det. Jag vill ha lagt mitt, gjort klart det och sen kan de hålla på. Jag tänker väldigt långsiktigt. Vi tänker väldigt olika i gruppen. Det är också det som är vår styrka. Salla: Varje skiva kommer med tre års mellanrum. Folk tror att vi håller på att spela in under tre år, men vi kanske spelar in en skiva under två månader. Sista året när vi inte har lika många spelningar, när pengarna börjar ta slut, då går vi in i studion. Det är ute på vägarna arbetet tar sin form. Salla kanske har ett beat som han spelar upp för Dogge och Chepe i bilen och så kanske nån av dem har en vers som passar. Salla: När vi gör refrängen tänker vi, den här låten är en livelåt, här ska jag ta bort (han visar med handen som om den vore på en mixer) och då ska publiken skrika. Chepe: I USA, till exempel, planerar man utifrån hur det ska låta i radion, men vi tänker på hur det ska låta live. Vi kommer ändå aldrig hamna på några topplistor. Salla: Vi tänker mer på skivsamlare, att man ska kunna ta fram skivan om några år och kunna lyssna på det. Man försöker inte härma nån producent som är inne just nu och som därmed kommer vara ute om några månader. Även om musiken inte har förändrats avsevärt får man känslan av att TLK verkligen har vuxit upp. De allra synligaste bevisen är givetvis barnen, Volvon (ja, Dogge har en svart kombi), och deras sätt att analysera dåtiden, att våga erkänna sina brister. Också deras trygghet i sig själva sipprar igenom stämningen - hur de talar med och mot varandra. På vägen för att uppnå harmonin har tappat lite av det rebelliska och blivit bekvämare. Men desto roligare kan det då vara att falla tillbaka. Salla: När vi turnerar blir vi jättebarnsliga. Man har inga man känner med sig, inte dottern, inte sin tjej. Det är bara vi och då är vi tillbaks där vi började. Dogge: Som ett fotbollslag på turneringsresa. Salla: Det är där våra idéer brukar komma. När vi lyssnar på olika mixtapes, när vi ska battla varandra. Dogge: Och jag vinner aldrig för jag har bara westcoast. Salla: Vi brukar säga till Dogge "ta inte med dig nåra skivor om du inte ska ta med dig nåt bra". Vi brukade battla Nang och Boastin med reggaelåtar. Vi plockade fram konstiga låtar och visade upp "har du den?" "Öh, jag hade den i St Vincent för tjugo år sen". Men det har blivit lite tråkigt med reggae nu för det är så mycket nypress. Jag har inga problem med de nya singlarna, de får gärna finnas. Men med de gamla grejerna, på ett sätt är det bra. Dogge: Det är bra. Salla: Men det som inte är bra är samlingarna där de radar upp alla gamla hits och klassiker och ger ut. Folk som inte hajar nånting köper en samling och så har de alla låtar man själv har kämpat för genom att köpa hela lp:s. Dogge: Jag tycker det är skitkul att jag kan köpa Yellowmans första inspelningar på cd. Det är skitbra ju, det kan inte bli bättre. Även om man försöker undvika det kommer man in på förorten, invandrare och Sverige. TLK valde aldrig själva att bli det nya Sveriges representanter. Det var medierna som gav dem den rollen som en motpol till Ultima Thule och de rasistiska stämningarna som rådde i lågkonjunkturens Sverige. De fick svara på en massa frågor som inte hade med deras musik att göra och med åren har den bilden etsat sig fast. Salla: Vi kunde ju inte representera folk som kommer från en massa länder, som inte lyssnade på hiphop och som kanske tyckte vi var värsta idioterna. Men tidningar skrev om oss att vi var de nya Ebba Grön och KSMB, grupper som vi knappt visste vilka det var. Chepe: Det kanske stämde till en viss del, de snackade också om förorten. Salla: Jag har lyssnat lite på KSMB, Dogge hade några skivor, och vi var verkligen inte som dem, vi försökte inte tjata ihjäl folk med politisk propaganda. Dogge: Förorten och invandrarfrågor är två helt olika saker. Jag är född här, jag har bott här i 28 år. Det är här jag har mitt liv. Sen har man rest runt och sett att det ser likadant ut i Malmö och Göteborg. Det är verkligen ett speciellt sorts liv som det andra Sverige inte känner till. Salla: Grejen är att från början har folk sagt att vi är nåt som inte hör hemma här i Sverige, som om det vi gör har med nåt annat land att göra bara för att våra föräldrar är från Chile och Dogges farsa är från Venezuela. Men våra skivor handlar ju om Sverige. Chepe: Vi har alltid sett oss som svenskar. Dogge: Sverige har valt det här multikulturella, men som Sverige ändå inte vill veta av. Det går att göra nåt schyst multikulti där, nåt multikulti här, å, va kul att äta couscous. De vill ha det men inte leva i det. Jag representerar förorten, ja, det gör jag. Men jag representerar inte invandrare. Salla: Vi har en låt på skivan som heter Förortens problem (problem uttalas som engelska problem). Den handlar om att det inte är ett invandrarproblem, utan problemet är att de hamnar här i förorten. Vi har de sämsta skolorna här ute, mycket arbetslöshet. Man har sämre utgångsläge. Jag har flyttat. Jag kan inte sätta Normas framtid på spel. Det finns bra människor här och det finns dåliga, men det jag är ute efter nu är bra dagis och bra skola. Dogge: Jag bor kvar. Jag trivs bra här. Jag brukar säga som Bob Marley: "man kan inte springa från problemen". Jag har lite mer en sån bild. Klart att det finns lite problem, men det finns det överallt. Salla: Det handlar inte om mig i det här fallet, det handlar om henne. Jag vet att mina föräldrar gjorde allt de kunde. När vi hamnade här i Botkyrka var det en bra kommun med folk från alla länder, även svenskar. TLK har gått från att vara "exotiska rappare", till att ignoreras och förtalas, för att därpå sakta bli etablerade och folkliga. Och mycket riktigt har nu Bingolotto ringt. Salla: Jag skulle gärna spela på Bingolotto. Bara av den orsaken att min morsas arbetskamrater skulle kunna säga "jag såg dina söner på TV" och då skulle hon bli stolt och glad. Dogge: Och jag skulle bara spela för cashen. Chepe: Vi är inte såna som begränsar oss, det är därför vi är var vi är idag. Men vi har ju såklart en gräns, vi kör inte på allt. Salla: Och vi kör inte gratis heller. Men Dogge kör på alla möjliga grejer. Dogge: Jag gillar att hålla igång. Det är lätt att glömma rhymes och texter. Vi repar aldrig. Vi repar när vi spelar och då måste man spela mycket. Men de har alltid varit noggranna att påpeka att de inte står för nån partipolitik, även om de har uppträtt åt Socialdomokraterna, Vänsterpartiet och samplat Olof Palme. Salla: Vi skulle säkert spela för moderaterna om de erbjöd oss. Man får ju säga sitt och det är dem som behöver höra det. Salla tycker inte det finns några bra politiker och berättar en historia från när de spelat för sossarna. Salla: När vi repade körde vi en annan låt som vi ändå inte tänkt köra, där vi snackar om att Göran Persson gillar dubbelmackor och skit. Sossarnas represantanter blev helt bleka och kom fram och sa "om ni kör den låten får ni inget betalt". Teamet som ska göra TLK:s video har suttit och väntat en timme och börjar bli otåliga. Intervjun avslutas med en sista uppmaning, att berätta något osant skvaller. Salla: En grej som var jävligt jobbig, våra föräldrar blev jätteledsna. När vi släppte första skivan stod det i en tidning att nån hade sett Latin Kings med skivbolagsmänniskor på en restaurang inne i stan. En kypare hade frågat vad vi ville ha och Dogge hade sagt: "mat såklart". Och sen hade vi snott bestick. För det första är vi inte så jävla ignoranta, även om vi var unga då. Dogges farsa och Dogge har jobbat i kök, och våran farsa är också kock. Vi vet hur man beställer mat, vin, och vi är inga jävla tjuvar så billiga att vi skulle sno bestick. Dogge: Vi kan konjak, cigarr, allting, bra bordsskick. Och restaurangen det stod att det var, hade vi inte ens varit på. Men jag skiter i allt det där. Min morfar säger "skit i vad de skriver, bara de skriver". Salla: Det har skrivits mycket skitgrejer, men det var en av de mest orättvisa. Dogge: Det kanske var Daddy Boastin... Han trodde gaffeln var en tandpetare.