Från meningslös hit-upprepning hos Todd Terje till själfullt språkhopp med Niklas von Arnold – här är veckans skivrecensioner.
Dödsfest – Det sista äventyret
Patrik Forshage: ”Singeln Utan din kyss (missa inte Jacob Frösséns video) och punkpopiga Obegränsat otillgänglig är ett par av många skeva och ljuvliga slammerpärlor, och med sin vänligt återhållna ilska (”Det är inte utan att... jag... blir... arg”) fräser och gnisslar Dödsfest trevligare än de flesta.”
Simian Ghost – The Veil
Sara Berg: ”Om Beach Boys hade varit en gosskör bestående av näpna små änglar med pudervingar, är det precis så här ljuvt, oskuldsfullt och hundögt de hade låtit. Som trollsländor över sommarängar, och ljummen vind i håret.”
The Mary Onettes – Portico
Sara Berg: ”Mycket av bandets styrka ligger i sångaren Philip Ekströms röst, mäktig nog att fylla en pelarsal och lika rysningsframkallande som vanligt, vilket får melodierna att hamna lite i skymundan. Efter att ha lyssnat på skivan över tjugo gånger har jag fortfarande svårt att skilja låtarna åt. De är alla bra, men ingen är bäst.”
Adrian Lux – Make Out
Christoffer Reichenberg Andersson: ”Adrian målar känslor med stora penslar och gör det med hjälp av vokalister som exempelvis Lune, JJ och Last Lynx. Den tydliga indievinklingen av dansmusiken tillsammans med intresset för popmusik fungerar väldigt bra.”
Todd Terje – It's Album Time
Christoffer Reichenberg Andersson: ”Det hela känns lite meningslöst. Skivans hits har vi redan hört och dansat till, i fallet Inspector Norse i nästan två år. Att den dyker upp tillsammans med ytterligare fyra redan släppta spår som haft sin sedvanliga Terje-hype känns mest förvirrande.”
Avey Tare's Slasher Flicks – Enter the Slasher House
Sara Berg: ”Fullängdsalbumet är ett psykedeliskt 60-talsäventyr i nutida, stökig tolkning, lika knarkigt som bandnamnet.Det som kunde varit en behaglig husvagnssemester blev en road trip i racerfart med neurotiska trummor och foten lite för hårt på effektpedalen.”
EMA – The Future's Void
Patrik Forshage: ”En annan påfallande inspiration är Nine Inch Nails, vars påverkan tydligt märks i till exempel Cthulu och Smoulder, och Erika M Andersons subtilt dramatiska sätt att sjunga leder den minnesgode finsmakarens tankar till Lisa Dalbellos 30 år gamla Whomanfoursays.”
Cloud Nothings – Here and Nowhere Else
Patrik Forshage: "För ett band med så aggressiv energi som Cloud Nothings uppstår allvarliga problem när ledaren Dylan Baldi inför det tredje albumet upptäcker att han inte hittar något att vara arg på. Det gör att punken på deras tredje album inte blir "subtil och varierad", som bandet vill hävda, utan snarare ambivalent, riktningslös och ofokuserad."
Niklas von Arnold – Svenska 1
Adam Janson: ”Själfullheten finns kvar i allra högsta grad och har med hjälp av modersmålet på många håll till och med intensifierats. En annan positiv aspekt språkbytet fört med sig är en större uttalsmässig nonchalans, vilken utgör en behaglig kontrast till de raka och ärliga texterna.”
Mac Demarco – Salad Days
Patrik Forshage: ”Harry Nilsson är en referens som ofelbart poppar upp, och i titelspåret är han den perfekta kombinationen av hur Marc Bolan och Beck lät i början av sina karriärer. Men oftare bär balansakten på slackande lina mellan cool rockattityd och soulpassion honom till exakt luftiga popglänta som Edwyn Collins fann med Orange Juice för 30 år sedan.”
Jamaica – Ventura
Carolina Oscarsson: ”Ventura handlar om att tycka om någon, att vara uppe och nere, och om hur fredagar känns. Fast det spelar ingen riktig roll, och så fort det går ner lite i tempo, vilket Rushmore är ett bra exempel på, blir det oerhört tråkigt.”
Black Submarines – New Shores
Patrik Forshage: ”Bara i Move Me A Mountain tonar de ner allt det där - utom den ständigt närvarande stråksektionen - och låter bandets nykomling Amelia Tucker blomma ut i en fin akustisk visa. Men sedan faller Black Submarine åter in i sådant enahanda drönande att man önskar att Richard Ashcroft kom tillbaka och ruskade om dem.”
För fler skivrecensioner – här finns ett överflöd.
