Av Johan Croneman, nummer 9, 1995
För trettio år sedan hade vi Hyland. 1995 är det Kristian Luuk som får det att lysa i våra hus – eller kanske framförallt i andrahandsettor. Knesset är på väg att bli folkkärt.
På Morgonekot säger de att man hittat nya massgravar i Bosnien. Jag kommer för sent till ett viktigt möte, taxichauffören är givetvis kryptofascist och på jobbet blir jag utskälld i telefon.
En tidning som jag har stor respekt för gör narr av mig och framställer mig som en riktig ärketönt.
Några insändare kräver mitt huvud på ett fat.
Jag får kall mat till lunch.
Kan inte skriva en rad under hela eftermiddagen. Farsan ringer och pratar om en ny ögonoperationsmetod från Amerika.
En barndomsvän som nyligen dött spökar allt oftare.
Rapport från Rwanda och Aktuellt från Himmelska Fridens torg.
Brända byar på CNN.
Finns det en mening med livet? Hallå, Gud?
Jag sätter på Knesset på Z-TV och de pratar om – Daim. Fyra ganska vuxna människor, några av dem bevisligen begåvade, sitter och diskuterar sin första Daim.
Choklad.
”Minns ni smaken?”
Sedan blir alla djupt engagerade i frågan huruvida Olle Ljungström viker sin tvätt. Typ.
Jag kan inte sluta titta. Det är jävligt provocerande. Och kanske TV när den är som bäst: man blir så förbannad att man måste se mer?!
Jag ser många fler Knesset utan att bli förbannad. Kristian Luuk är en osedvanligt begåvad programledare – och Olle Ljungström formulerar sig ofta briljant.
Kristian Luuk dirigerar skickligt diskussionen. Det finns en litet furir i honom. Han pekar distinkt med händerna, hit och dit.
”Nej, men rör inte den där.” ”Skärp er nu!”
Det finns inget kokett i hans reprimander, han tycker helt enkelt om ordning och reda.
Robert Aschberg pekar också på militäriskt – David Letterman likaså. Det är två andra begåvade programledare.
Adam Alsing är en usel programledare. Han gör ett uselt, fördomsfullt, reaktionärt TV-program. Jag skulle uppriktigt talat inte gå dit för pengar.
Kristian Luuk gick dit helt frivilligt. Han och Fredrik Lindström satt hos Adam och fjantades sig en kväll.
Jag blev förbannad igen. Och lite besviken.
– Ja, jag vet. Jag skäms också lite för det där. Det är väldigt spännande att plötsligt bli exponerad, men det är också väldigt farligt. Det tog ett bra tag innan jag begrep det. Nu är jag mycket restriktiv med media, jag ställer till exempel aldrig upp i kvällstidningsenkäter, jag väljer noggrant vilka tidningar jag skall vara med i. Men självklart är det också som så att hela mitt marknadsvärde som programledare bygger på en viss exponering i media, så visst är det viktigt. Men jag har som sagt också insett att man kanske blir intressantare ju mindre man säger. Jag lovar, jag skall inte göra en Stakka Bo.
Tror du att mediehysterin kring Hassan-plattorna fick många av era fans att viska om att ni sålde ut er? Vilken tidning man än slog upp så stod ni och larvade er med telefoner i händerna…
– Det är skitkul med uppmärksamhet. Man får feedback, man får uppskattning. När det gällde Hassan-plattorna bestämde vi oss för att göra allt, i alla media. Vi gjorde till och med en pressturné runt om i landet. Vi var med i Aktuellt och Vecko-Revyn. Det blev för mycket, visst. Men sell out? Absolut inte. Vi gav ut en produkt på skiva som var exakt densamma som när vi spelade in den. Långt innan vi fick en stor publik. Vi hade inte anpassat produkten efter publiken. Det hade varit att sälja ut sig. På den fjärde Hassan-plattan är inte jag och Schyffert med. Det hade blivit för mycket overkill. Jag är trött på att posera med telefonlurar.
Du har tjänat mycket pengar på skivorna?
– Ja, vi har tjänat mycket pengar – men inte så jättemycket. Den här sista plattan är nog den roligaste. Det är bara Fredriks grejer.
Jag har aldrig kunnat med till exempel Kalle Sändare. Han gör sig mest lustig på andras bekostnad. Diskuterade ni det inom redaktionen; hur ni skulle förhålla er till dem ni lurade?
– Busringningarna gjordes med en väldigt ödmjuk attityd: ”God dag, ursäkta oss.” Vi stod verkligen med mössan i hand. När man väl hade etablerat den tonen kunde man få folk i service-branschen att göra nästan vad som helst: ”Jo, vi skulle behöva reda ut en sak som förbryllar oss.” Vi var mycket noga med att inte hålla en aggressiv ton. Jo, vi diskuterade detta kontinuerligt och vi kände omedelbart när något inte var Hassan-mässigt. Jag är övertygad om att ni på Nöjesguiden vet exakt när något inte är Nöjesguidenmässigt, eller hur?
Jo, absolut. Men när du går fram och frågar en man på gatan: ”Hej, var har du köpt den där Knesset?” och han inte riktigt fattar någonting alls – skojar du inte med honom då? Säger du inte att ”Jag är mycket smartare än du”. Och vi är mycket smarta i vårt smarta TV-program?
– Jag blir riktigt ledsen när jag hör det. Knesset är betydligt mer hjärta än attityd. Programidén bygger på det vardagliga, som vi alla gör varje dag. Andres Lokko skulle till exempel aldrig platsa i Knesset. Alla kan ha en åsikt om det vi pratar om. Om hur man viker tvätt, och om Olle gör det. Vissa kritiker har uppfattat det som ironi, men det är helt fel. Det är ju tvärtom det som är poängen, att vi är helt seriösa. Jag är uppriktigt intresserad av det vi pratar om, triviala ting i vardagen, annars skulle jag aldrig ställt upp som programledare. Det är ett underhållningsprogram, inget debattprogram.
Är Knesset din idé?
– Det är egentligen en utveckling av något vi kallade Paneldiskussion i Hassan. Där använde vi den här tonen. Men, nej, det var Efti och Z-TV som kom upp med själva idén.
Berätta hur du hamnade just här.
– Jag gick på Handelshögskolan och jobbade med studentradion. Därefter jobbade jag som redaktör på tidningen Ultra. En dag kom min chef in och sade: Jag har bytt till mig lite sändningstid på MTV. Kan inte du göra en reklamfilm om Ultra, för noll kronor? Jo, tyckte jag – och så ringde jag upp Henrik Schyffert och frågade om han kunde hjälpa mig, för noll kronor…
Ni kände varandra sedan tidigare?
– Nej, jag hade aldrig träffat honom förut, men han ställde upp och vi gjorde filmen tillsammans. I januari 1993 började han sända ett program som hette Hit och dit med Henrik Schyffert, det blev senare Hassan.
Hassan…?!
– Min lillebror, Martin, kallades för Hassan när han var liten.
Du hade rykte om dig som en bra redaktör för Ultra? Varför fortsatte du inte med tidningar?
– Jag tyckte nog att min tid där var ett misslyckande. Jag hade ingen idé, ingen vision om vad vi skulle göra.
Varför dras unga människor till radio och TV? Det verkar som om få vill bli skrivande journalister. Är inte det lite oroande?
– Det är säkert att göra med att glamouren är större inom radio och TV, men jag tror nog att vi kommer att ha tidningar även i framtiden, men hårt specialiserade. Du vet, en tidning för till exempel golfspelande, homosexuella piprökare.
Var kommer ditt ordningssinne ifrån?
– Jag vet inte riktigt, men jag har alltid varit en nördig ordningsman, strukturerad, genomtänkt, logisk. Jag är en människa som alltid måste ha extrem kontroll. Och programledaren är av naturnödvändighet en karikatyr av min egen personlighet. Programmet måste vara tydligt och jag måste vara hårt nischad. Allt i Knesset är oerhört mycket mer genomarbetat än det kanske ter sig. Det är jävligt uttänkt på förhand.
Du verkar väldigt borgerligt uppfostrad. Artig mot gamla tanter.
– Jag är mycket borgerligt uppfostrad. Absolut. Jag fick en strikt, estnisk uppfostran.
Det låter på dig ibland som om du tycker att Knesset är ett brett och folkligt program?
– Knesset är folkligt. Det kommer fram både 12- och 50-åringar o stan och säger att de tittar. I princip tror jag att program kan vara hur smala som helst, och fungera. Bara de är tydliga nog. Det är samma sak som med tidningar. Man måste vara tydlig.
Ni har inte särskilt många tittare?
– Det är fortfarande så att bara 30 procent kan få in Z-TV. Men folk skickar kassetter till varandra, jo det är sant. Visst är drömmen att ha fler tittare, och det är väl inte helt otroligt att vi inom ett år finns på någon av de större kanalerna. Lars Weiss, chef på TV4, sade att ”ni gör allting fel men ändå blir det magiskt”. Det fungerar.
Hur väsentligt är det att diskutera Min första Daim?
– I vårt program är det väsentligt. Det finns andra program för dig som vill diskutera annat.
Jag är drygt 10 år äldre än du och fick i slutet av 60-talet och början av 70-talet lära mig att alltid ha en åsikt. Helst en politisk åsikt, om samhället. Det var viktigt att ha ett samvete – och det driver mig hårt även idag. Ibland till vansinne. Du tillhör en generation som är tillbakalutad, neutral, apolitisk, betraktande.
– Jag kan bli orolig ibland när jag märker att jag saknar åsikter om saker och ting som betraktas som viktiga. Jo, vi har svårt att hänge oss, engagera oss. Det är helt rätt. Kan delvis bero på oviljan att intellektualisera…
Men du är ju själv en klassisk intellektuell; akademiskt utbildad, i ett yrke där du använder ditt intellekt som verktyg…
– Nja, tjänsteman…
Varför är du så rädd för intellektuella – och för att kalla dig själv intellektuell?
– Det känns patetiskt och pretentiöst att kalla sig intellektuell, och att hänge sig så fullt åt något. Då tror jag att många i min generation stänger av.
Nämn en samhällsfråga som du tycker är viktigare än någon annan?
– Nej, det tror jag inte att jag kan. Jag ger pengar till Amnesty, så där. Och visst kan jag som sagt ha lite dåligt samvete över att jag inte har något samvete. Men i slutänden måste alla få tycka vad de vill. Tes, antites, kompromiss.
Ser du någon fara i det?
– Ja, att vårt betraktande, vår neutrala hållning gör det svårt för oss att ge oss hän oc att vi får svårare i våra relationer, svårare för att älska någon annan.
Men lättare för att diskutera Daim…?
– Vi har fått i uppdrag att göra ett underhållningsprogram och då har vi valt den här formen, hellre än att leka som Timell, eller kasta pajer och tävla.
Vilka egenskaper tycker du sämst om hos andra människor?
– Jag tycker illa om när människor ljuger. Och när man kovar något som man sedan inte kan hålla.
Vi satt på redaktionen och funderande över hur man bäst skulle göra parodi på Knesset – och kom fram till att man helt enkelt skulle publicera en ordagrann utskrift av programmet. Hur skulle du göra?
– Vi gjorde en parodi på oss själva på Cirkus i våras, vid Silence 25-årsjubileum. Och det är helt rätt: det bästa sätter att parodiera är att lägga sig så nära som möjligt. Vi gjorde ett Knesset där Pontus Djanaieff spelade Olle Ljungström, Lars Sundholm var Sofia Eriksson och Erik Haag var Eva Röse med lösbröst. Vi pratade om hur jobbigt det är att gå förbi kön på Café Opera, även om man har kort. Väldigt kul.
Du har fått ett erbjudande om att göra kaffereklam. Du får 100 000 kronor om du säger att ”det här kaffet är jättegott och jag dricker det jämt”...
– Jag har fått ett erbjudande, det stämmer. Hur tycker du jag skall göra? Skall man ställa upp?
Jag skulle aldrig drömma om att döma dig om du valde pengarna. Men jag tycker det är viktigt att några ibland säger nej. Att meddela omvärlden att det inte alltid går att köpa alla. Att inte allt har ett pris. Känns inte det märkligt ibland; vem som helst kan får att säga vad som helst, bara priset är det rätta…?
– Jag har frågat ungefär tjugo personer om råd. Tre har sagt som du, resten har sagt: Ta pengarna och stick! Säger jag nej så gör jag det för att det skulle skada min image.
Säg något om höstens nya Knesset.
– Vi har bytt ut hela panelen och gjort om inredningen lite grann.
Något mer?
– Vi över fortfarande!
