Var är trolldegen?

Hon hälsar på mig med glasartad blick och säger ”It’s AMAZING!” med betoning på varje stavelse. (Det är inte Paradise Hotel-Ylva, utan en lång amerikanska.) En typisk standardfras på vernissage i USA.

Tre av de senaste 20 årens mest samlade konstnärer sammanstrålar just nu i en utställning på Moderna Museet. Och då måste vernon vara något speciellt: Batman-strålkastare utanför entrén, värdar med listor, fri bar och dj. It’s amazing. Eller?

Trots alla de rätta ingredienserna infinner sig inte den där glamoröst-och-coolt-till-döds-känslan. Trevligt är det, absolut. Även mycket folk, en mix av konstisarna, fashionistas och hipsters. För att inte tala om ett radband ultrarika samlare och influgna från New Yorks konstelit. Men ändå. Det blir liksom ett mellanstadiedisco på steroider.

Konstvärlden (eller världarna, enligt vissa) befolkas till stor del av nördar. Och jag älskar det. Men en del av nördigheten bygger på svårigheten att få kontakt med känslan, den egna och/eller andras. Och utan känslan, ingen schysst fest.

Annat är det på konstskolepartyn. De är till för dem själva och det är okej. Spretig elektronika ur högtalare där basen gått sönder, öl och vin i olika ateljéer: man går runt i en sorts konstcruising i hopp om att hitta något hett. Alla är välkomna och ingen tittar snett på den som kommer i en kavaj av trolldeg. It’s amazing!

Kanske är jag bara sur för att Jeff Koons, den mest berömde av de tre konstnärerna, inte är på vernissagen? Jag som har tänkt ut ett antal roliga Insta-uppdateringar. Och tänk om han har med sig Lady Gaga, det är ju inte otänkbart? Och tänk om hon och jag och Jeff direkt upptäcker att vi är bästa vänner? Bara så där.

Nu får jag istället internalisera alla mina fåfänga önskningar och bita i det nördiga äpplet. Inte ett klädesplagg av udda material i sikte. Bara skägg och slängiga, tunna kappor i svart samtidigt som dj:n spelar ”Do you like livin’ in Brooklyn?” I utställningen tar folk selfies med skulpturerna. Och några ur personalen dansar som om det var 1999.

Men så blir jag presenterad för en amerikanska som jobbar på ett galleri i stan. Hon är närvarande och kul och vi finner varandra direkt i ett samtal om Atlantas hemmaporrindustri. Jag tänker att det är rätt kul ändå. Till slut frågar hon vad jag tycker om utställningen och jag svarar ”It’s amazing!”.

Bäst just nu

1. Cinema Shadow 

Berns, Kammarsalen, den 11 november, kl 18–02

Bonniers Konsthall tar den strålande utställningen med Laura Lima till nästa nivå, med en långfilm i realtid där alla får medverka. Var med och skriv konsthistoria!

2. No Sound is Innocent 

Marabouparken, till den 30 november 

Eftersom vi inte kan blunda med öronen, behöver vi finkalibrera hörseln. Det handlar inte om att höra mer, utan bättre.

3. Alexander Gutke

Belenius/Nordenhake, Jakobs torg 3, den 13 november–14 december

Hade det här varit en text om inredning, hade jag skrivit att Alexander Gutkes konst är ”stilren”, men istället vill jag kalla den för finurlig minimalism. Hoppas det också funkar? Som att Oppfinnar-Jocke bestämt sig för att göra konst för Acne.

4. Katrine Helmersson 

Kulturhuset, den 15 november–1 februari

Vi får väl kalla Katrine Helmersson för Sveriges fetischdrottning. (Nu menar jag inte sexuell fetisch direkt, även om det förekommer också.) Och nu kan vi äntligen se all hennes konst-voodoo samlas. Var inte rädd… Jo, var det. Lite.

5. Ann Böttcher

Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, den 13 november–20 december

I ett land där naturen ersatt religionen och folk talar om andliga upplevelser i skogen, är det skönt att någon påminner om vad det är. Ett träd är ett träd och inte vägen till harmoni.