I en intervju med skådespelaren och performancekonstnären Francine Agbodjalou, i det kommande numret av Mana, säger hon att det yttersta målet är att bara få vara en skön kille.
”Jag föreställer mig att det måste vara den ultimata nivån av frihet, i varje fall som arbetsmetod. Man blir ständigt bekräftad för allt det man gör, och just därför gör man det. Man kan obehindrat gå från ett område till ett annat."
Det är så spännande det där, vilka som har råd att breda ut sig, att spinna loss, tänka fritt. Att få flumma. Vilka kroppar som kan inta de positioner vi som betraktare läser med välvilja – kanske inte alltid roade, men alltid tillåtande. Jag tänker på vad det gör med samtalet när bara vissa tillåts vara självupptagna, alldeles uppfyllda av sin egen förträfflighet eller sina tillkortakommanden. Att ta sig själv på fullt allvar och förvänta sig att världen ska välkomna det. Eller i alla fall acceptera det. Jag undrar hur det känns att leva i världen på det sättet?
Det kanske inte är ett självändamål att folk ska vara ego, men jo, ändå lite. Jag vill läsa kvinnor som breder ut sig, gärna osympatiskt mycket, men ändå ska man ömma för dem, heja på dem i denna förljugna värld.
Därför älskar jag alla kvinnor som skriver om sitt eget psyke när de egentligen ska recensera en bok, som skriver om sina gamla kärlekshistorier, sina erövringar, sin morgonångest. Jag vill läsa om er när ni åker ut i en författarstuga och inte fattar någonting, när ni gör er själva till åtlöje när ni ingående beskriver saker ni inte har en aning om. Jag vill läsa det, inte för att det är bra texter, men för att jag unnar er. Jag unnar er att vara idioter, och att bre ut den idiotin, verkligen bada i den. Jag längtar tills ni blir gamla och ger ut memoarer om era liv, poserar i era mom-bods och omfamnar allt. Jag längtar tills ni skriver om hur er melaninstinna hud fick alla att vända sig om efter er på gatorna, hur bara en blick ifrån er kunde fälla en man, en kvinna, vilda katter.
Jag längtar tills ni åker ut till en stuga i skogen och skriver om ert svårmod. Att ni får betalt för den texten, bra betalt, mycket utrymme, många läsare. Att ni ger ut en dagbok där ni skriver om alla personliga oförrätter ni utsatts för, alla idioter ni stött på i er bransch. Om sexism, rasism, transfobi, klassförakt. Men också, eller ännu hellre, att ni skriver det som kallas skit. Om alla ni tycker är fula, alla ni tycker är töntiga, alla ni vet är dåliga i sängen.
Inte för att det är bra, men för att det är viktigt. För att om världen ska se ut som den gör vill jag att det ska finnas en rättvisa i det. Jag vill att ni ska få ta plats, breda ut er mer än Rihanna på gårdagens Met-gala, vill att era egon ska vara lika stora som hennes släp. Inte för att det gör er till bra människor, nä, ni kommer förmodligen vara totalt vidriga, totalt odrägliga – men vad gör det? Jag längtar tills dagen det tillståndet ses som lika normalt som tillståndet vi lever i idag.
Läs även: "Vem har råd att vara ful?".
