När nyheten om Wilko Johnsons cancer nådde ut för ett år sedan fanns inga öppningar. Tillfrisknande var uteslutet, och eftersom han vägrade medicinering var den utmätta överlevnadstiden satt till mellan sex och åtta månader definitiv. Han skulle inte få uppleva 2014. Men istället för att stoppa honom innebar diagnosen på många sätt ett lyft för Wilko Johnson. Den uppmärksamhet som så sakteliga ökat igen under några år exploderade plötsligt i artiklar och TV-soffeinbjudningar, och även om hans sätt att möta sin sjukdom stod i fokus fick den musik han gjort först med Dr. Feelgood och senare på andra håll allt större utrymme igen.
Nu har hans uppsatta slutdatum passerats med mer än tre månader, men Wilko Johnson visar inga tecken på att mattas. Han har just spelat in albumet Going Back Home tillsammans med The Whos sångare Roger Daltrey.
- Vi träffades för ett par år sedan och började prata om att vi borde göra en skiva tillsammans. Sådär som man pratar. Men när han hörde om min sjukdom kände han väl att han inte kunde skjuta upp det längre, isåfall skulle det inte bli någon skiva. Så vi satte igång, och det gick väldigt fort. Vi var i studion kanske åtta dagar.
Albumet släpps på den legendariska bluesetiketten Chess, som återuppväckts enbart för projektet (”Jag antar att det gör att en massa gamla stötar blir upphetsade”) och består nästan helt och hållet av Wilko Johnsons egna låtar ur katalogen, både från tiden med Dr Feelgood under 1970-talets första halva och från hans nästa band Solid Senders.
- Från början var tanken att vi skulle göra gamla soulcovers från 60-talet, sådant som inte var för uttjattat. Men jag la till fler och fler egna låtar, av begripliga skäl, och för Roger var de flesta av de låtarna nya bekantskaper. Han är noga med att inte bara göra covers, han vill tolka, så han valde bland mina förslag och så landade vi i det här urvalet.
Kopplingen till The Who känns inte alls långsökt för Wilko Johnson. Den skitiga och skräniga rhythm’n’blues han utvecklade i Dr Feelgood tillsammans med Lee Brilleaux, Sparko och The Big Figure är den felande länken mellan The Whos urladdningar på 60-talet och den brittiska punkens amfetaminhetsiga aggression under det följande decenniet. Det byggde inte lite på Wilko Johnsons säregna gitarrstil – energiskt, staccatoaggressivt och samtidigt melodiskt. På samma sätt fungerade hans intensiva scennärvaro och rusningar fram och tillbaka över scenen som förebild för månget punkband efter dem.
Oil City Confidential, Julian Temples film om Dr Feelgood 2009, placerade bandet i en geografisk och socioekonomisk kontext i oljeindustrins Canvey Island i Themsens floddelta. Men Wilko Johnson är långtifrån schablonbilden av den brittiska arbetargrabben med bara musik eller fotboll som tänkbara vägar ur det sociala arvet. Innan musiken tog greppet om hans liv studerade Wilko Johnson till engelskalärare, med medeltida litteratur som inriktning och passion, och med den fornnordiska sagan som specialitet. Den läste han på fornisländska.
- Att läsa är en av mina favoritsysselsättningar fortfarande, och bara häromdagen läste jag faktiskt Snorre igen. Men jag har glömt mycket av språket.
Han har aldrig besökt Island, dock.
- Tyvärr. Jag var på väg, men det blev inte. Och nu är det försent. Det finns en massa sådana saker som jag nästan gjort. Det är the story of my life, antar jag.
Men att tiden är utmätt och alternativen begränsade innebär inte att Wilko Johnson ångrar sina livsval. Tvärtom. Det där måleriet han ägnade sig åt under många år hade tidigt kunnat bli hans huvudsyssla till exempel.
- Jo, jag tvekade mellan att måla och att spela musik. Men det ena skulle innebära att stå i en kladdig källare och lukta på lösningsmedel i tio år. Det andra skulle innebära att sitta i en limo och dricka champagne. Så det var ett lätt val.
Wilko Johnson skrattar gott, och det är en munterhet som präglar hela hans framtoning. Det tackar han sin cancer för.
- Jag hade haft en del symptom – som en knöl på magen. Så min son tvingade iväg mig till sjukhuset, han ledde mig hela vägen fram till receptionen. När läkaren förklarade att jag hade cancer i bukspottskörteln var jag helt oförberedd, och ändå reagerade jag med fullständigt lugn. Ok, jag har cancer, och den är obotlig. Inom åtta månader kommer jag att vara död. När jag kom ut från sjukhuset tittade jag upp på vinterträden och andades ut. ”Ah! Jag lever”, det var allt jag tänkte och jag kände mig fullständigt lycklig.
En del av lyckan handlade om den starka upplevelsen av nuet, förklarar han.
- Vi oroar oss för framtiden, eller så ältar vi det förflutna. Men nu fanns det ingen framtid, och det förflutna var överspelat och ointressant. Det fanns bara nu. Det var en eufori, och även om jag kom ner från den så småningom så befann jag mig i ett annat tillstånd fortfarande, ett tillstånd av lycka.
Men även om Wilko Johnson fortfarande har den känslan ibland förnekar han inte att det finns mörka stunder.
- Så klart att det finns. Det händer att jag vaknar klockan tre på natten, alldeles överväldigad av ångest. Och på senare tid känner jag mig allt mer isolerad. Även när jag är tillsammans med människor som jag bryr mig mycket om kan jag plötsligt försvinna in i mig själv och känna mig så fasansfullt ensam. Då finns det inget någon kan säga som gör det bättre.
Fyra månader efter att Wilko Johnson passerat sin deadline, i ordets bokstavliga betydelse, har han fortfarande inga allvarligare symptom.
- Inte mer än den här magen, där tumören fortsätter att växa så att jag ser ut som om jag vore gravid.
Sitt eftermäle är han lika ointresserad av som han är av vad som skulle kunna hända efter döden.
- Jag är ateist. Jag är övertygad om att efter döden finns bara tomheten.
Att den energiska och skitiga rhythm’n’blues och rock’n’roll som han fulländade redan i Dr. Feelgood går en ny vår till mötes glädjer honom desto mer.
- Att band är influerade av de låtar jag skrivit känns bra. Jag hade mina idoler som influerade mig, och jag gillar att andra tar vid. The Strypes var inte ens födda när Dr Feelgood höll på, men de spelar i exakt samma andra. Jag har gästat dem på scenen, och det har jag gjort med The 1975 också – de är också lika bra.
Ett av våra mest kända svenska band tog sitt namn från en av dina låtar.
- Haha, jag vet. Jag gick omkring och skröt över dem. ”Nu ligger Roxette på Top 10 igen!”, hehe.
Trots att de rent musikaliskt hade väldigt lite med dig att göra.
- Väldigt lite! Bara namnet, hehe! Bara namnet!
Fascinationen för Wilko Johnsons situation är stor, och i brittisk media har han fått mer media under det senaste året än under sina 40 år som musiker sammanlagt. Själv spekulerar han i att det kan bero på att han förverkligar en av de där fantasierna som vi med skräckblandad förtjusning så gärna hänger oss åt.
- Om du hade frågat mig innan vad jag skulle göra om jag fick veta att jag hade x månader kvar att leva hade jag aldrig svarat så som det blev. Då hade väl jag precis som alla andra pratat om att leva ut fantasier och uppfylla drömmar. Men du vet, jag gillar mitt normala liv, och det är det jag vill njuta. Jag är lat av naturen, och om jag får lust att stanna i sängen så gör jag det, precis som jag alltid gjort. Jo, jag vet att jag borde ta vara på varje sekund, jag borde vara ute och spela fotboll och hoppa runt, medan jag kan, men fuck that.
Ändå vägrar Wilko Johnson stanna upp. Efter lanseringen av den fortsatt energiska och ofta strålande DVD:n Live at Koko, från det som skulle ha blivit hans avsked till London i mars förra året, är han just på väg att inleda ännu en Japanturné, och i slutet av februari spelar han med Roger Daltrey i London för att fira deras gemensamma skiva.
- Men jag kan ju bara planera någon månad i taget, så vi får se.
Ett Sverigebesök finns inte med i planeringen. Här är det alldeles för kallt. Men kanske till våren.
- Vi kan hoppas på det. Av flera skäl. Om du förstår vad jag menar.
Porträttbild: Timothy Allen
